”Att lagstifta om begränsad strejkrätt är allvarligt”

Hamnkonflikten i Göteborg har utvecklats till en fråga som riskerar att försvaga fackförbunden i Sverige. Sveriges Ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand förklarar varför hon är oroad över den utredning om inskränkt strejkrätt som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har tillsatt.

Vad kan en begränsning av strejkrätten innebära?
– En sådan begränsning som man spekulerar om skulle hota grundläggande fackliga rättigheter. Det riskerar också att rubba den maktbalans som finns på arbetsmarknaden. I dag finns det inte många andra fackliga rättigheter att ta till i de riktigt svåra konflikterna. Om man begränsar strejkrätten är det svårt att överblicka vad konsekvenserna kan bli.

Ulrika Lindstrand

På vilket sätt skulle det här bli ett problem för de enskilda medlemmarna?
– I grunden kan det handla om att det blir svårare att få till ett kollektivavtal på en arbetsplats. Dessutom är jag motståndare till principen att lagstifta. Vi tror på en modell där parterna sätter sig vid förhandlingsbordet och samtalar. Arbetsgivare och fack har en dialog, man lyssnar på varandra, förhandlar och kommer så småningom överens även om det ibland tar tid. Med lagstiftning riskerar samtalstonen att bli mer hård och kall. Tyvärr är det svårt att utvärdera baksidorna av lagstiftning innan den slår igenom och man ser hur den fungerar i praktiken.

Ser du en risk för att man öppnar dörren på glänt för mer lagstiftning på arbets-marknaden?
– Det finns sådan en risk och det märker vi redan i samtalsklimatet där politikerna talar om lagstiftning om lägsta löner, om stora förändring i Las och nu om strejkrätten. Det är tråkigt att man inte tittar närmare på vad som är problemet. I det här fallet är det en lokal konflikt som pågått länge och som är väldigt infekterad. Att gå in och lagstifta på ett sätt om begränsar strejkrätten på hela arbetsmarknaden är väldigt allvarligt. Det här är en lokal konflikt och jag tycker inte att det är rätt väg att gå.

Ylva Johansson säger att den svenska modellen inte fungerar som den var tänkt. Har hon inte rätt?
– Nej, jag tycker faktiskt inte det. Det har varit medling i förhandlingarna och hittills har man inte kommit ända fram men jag har fått uppfattningen att det finns möjligheter att ta in medlare igen. Transport lär enligt uppgifter ha öppnat för diskussioner med hamnfyran för att hitta en lösning. Det finns fortfarande hopp för att nå en lokal lösning och jag tycker att den svenska modellen fungerar väl. Det måste finnas en vilja från båda parter att lösa problemen. Jag har givetvis inte full insyn i frågan men jag får signaler som tyder på att man inte har uttömd alla möjligheter.

IF Metall som försvarar utredningen menar att det är orimligt med flera avtal på samma arbetsplats, något som är vardag för tjänstemän. Är förutsättningarna för flera kollektivavtal på en arbetsplats annorlunda för arbetare än för tjänstemän?
– Det är svårt för mig att gå in och recensera andra förbund. Jag tror att skillnaderna till stor del har historiska förklaringar och traditioner. Det är nog också förklaringen till att samarbetat mellan förbund med olika avtal ibland fungerar bra men ibland mindre bra. Samarbetet mellan tjänstemannaförbund med olika avtal bygger på att man har både lokala och centrala samarbeten. Det är något som vi har jobbat väldigt länge med. Uppdelningen i branscher mellan LO-förbunden har en annan princip än de som finns på tjänstemannasidan. Där finns det ett förbund för LO på arbetsplatsen för arbetare, medan det är en skillnad på tjänstemannasidan – där arbetstagarna till exempel kan organiseras efter utbildning och yrke.

En debattartikel nyligen varnade för så kallad avtalsshopping och hävdade att det skulle bli mer attraktivt inom vissa tjänstesektorer att teckna avtal med Sacoförbund som har sifferlösa avtal än andra förbund som har en procentsats i sitt avtal. Är det en rimlig uppfattning att sifferlösa avtal är billigare för arbetsgivarna?
– Att man har sifferlösa avtal innebär inte att utrymmet för löneökningar är noll. Avtalen bygger på en modell med lokala förhandlingar där parterna förhandlar fram en siffra som utgår från det ekonomiska utrymmet och framtidsutsikterna. Det klart att det finns en risk att man bara tittar på de övergripande villkoren i avtalen och väljer det som kan tycker är enklast. Det vill vi absolut inte öppna dörren för. Gör man så riskerar man att fackförbunden ställs mot varandra och då har vi inga möjligheter att skydda våra medlemmar. Det blir ett race to the bottom. Dessutom riskerar arbetsgivaren att förlora en samtalspartner och då handlar det om att börja individförhandla. Den arbetsmarknadsmodellen tror jag inte på.