Vardagsrasism på jobbet beror ofta på omedvetenhet
Avan Mirkhan är civilingenjör och forskarstudent på Chalmers. Fardowsa Hirsi Ali har ett fackligt engagemang i Vision och föreläser om rasism som en arbetsmiljöfråga. Foto: Chalmers och privat
Få personer kallar sig rasister men ändå finns rasism på många arbetsplatser. De kan vara skämt, frågor eller val av samtalsämnen. För de som inte hör till normen kan vardagsrasism på jobbet leda till stress och en känsla av att inte höra till.
I slutet av mars firades det kurdiska nyåret. En viktig högtid också för många kurder i Sverige. En av dem är Avan Mirkhan som doktorerar i radiofysik på Chalmers.
”Är det ni som firar med att skjuta vapen rakt upp i luften?” Frågan kom från en kollega.
– Jag vet inte om det var ett skämt eller om det var ignorans på min bekostnad. Jag har varit med om hundratals liknande kommentarer och jag försöker säga ifrån så ofta jag kan, men det går inte alltid, säger han.
Avan Mirkhan har läst civilingenjörsprogrammet i kemiteknik med en master i nanoteknik på Chalmers. Han jobbade några år innan han för två år sedan återvände till för att doktorera i radioastronomi.
”Det antas att jag inte pratar svenska”
Avans föräldrar är kurder som flydde från Kurdistan till Sverige och han är född och uppvuxen i Kristianstad, vilket tydligt hörs också på hans skånska. Han säger att han sällan utsätts för öppen rasism, men att hans föräldrar inte kommer från Sverige blir han ofta, på olika sätt, påmind om.
Under de tillfällen Avan sökt jobb har arbetsgivare frågat om han har uppehållstillstånd, visum och om han talar svenska flytande. Vissa har varit diskreta i sin frågor, andra mer klumpiga.
Nu när han undervisar studenter på Chalmers börjar de ofta prata med honom på engelska.
– Det är förstås inte avsiktligt rasistiskt men ändå känsligt och obekvämt. När de ser mig innan jag har öppnat munnen antas det att jag inte pratar svenska. Då händer det att jag svarar på bred skånska, en rolig markör för att göra situationen mindre obekväm, både för dem och för mig.
Ibland hör Avan Mirkhan också hur professorer pratar om utländska studenter. Om de inte lyckas hitta ett examensarbete riskerar de att avbryta sina studier och återvända hem utan examen.
– Vissa professorer beskriver dem som ”desperata” och därför arbetsvilliga kandidater för examensarbeten på högskolan. Det upplevs manipulativt, ett tydligt försök att utnyttja dem i en utsatt situation.
Jargongen är sällan uttalat rasistisk men att de personer man pratar om i tredje person kommer från andra länder har betydelse. Studenter från Kina är på ett visst sätt de från Indien på ett annat.
”Du är inte som dom, du sköter dig bra”
Avan Mirkhans upplevelser är långt ifrån unika. I den nysläppta boken Vi är barnen till invandrarna finns många berättelser om vardagsrasism. Bokens huvudförfattare är civilingenjören Fatima Essaidi, född i Sverige av föräldrar från Irak. Boken bygger på berättelser från 23 personer – alla barn till invandrare – som delar sina erfarenheter av att leva i Sverige. En av dem är just Avan Mirkhan.
– Jag är född i Sverige men andra ser mig inte som svensk. Det har jag förstått sedan jag hörde ”du är inte som dom, du sköter dig bra” redan i grundskolan. Det är sagt i all välmening men det finns också ignorans i det. Jag behöver konstant positionera mig själv och kompensera för situationer som känns oklara, känsliga eller ansträngda.
”De flesta är helt omedvetna”
Det finns flera undersökningar som visar att den extra stress som personer i minoritetsgrupper upplever på grund av vardagsrasism och diskriminering ökar risken både för fysisk och psykisk ohälsa.
Det är en värld som Fardowsa Hirsi Ali inte vill leva i och därför har hon valt att arbeta för förändring. Hon växte upp i Göteborg, har ett fackligt engagemang i Vision och föreläser om rasism som en arbetsmiljöfråga.
– De flesta är inte medvetna om att rasism förkommer i vardagen på arbetsplatser. Men utgår från sina egna erfarenheter, menar inget illa men saknar kunskap om hur vissa frågor, kommentarer och beteenden påverkar personer som inte tillhör normen.
Ett ord som ofta används för vardagsrasism är mikroagressioner, till synes små frågor och handlingar som kan samlas på hög och leda till psykologisk stress.
Ett exempel är frågan ”Var kommer du egentligen ifrån?” Den signalerar att personen inte betraktas som ”äkta” svensk. Ett annat är att kommentera att en person pratar ”bra svenska”. Det antyder att det är oväntat av någon som inte uppfattas som ”svensk”.
– Det är få som säger att de är rasister men många möter rasism överallt i samhället, även på arbetsplatser. Vi behöver se mönstren och förstå att vi är en del av det, medvetet eller omedvetet, säger Fardowsa Hirsi Ali.
Hon har arbetat som undersköterska i äldreomsorgen och arbetar kvar i verksamheten med andra uppgifter. Fardowsa kan rada upp exempel på vardagsrasism: att hennes kompetens ifrågasätts, att omsorgstagarna inte tror att hon kommer från hemtjänsten och inte vill att hon kommer in i deras bostad.
– Rasism i arbetslivet uppmärksammas ofta inte på samma sätt som andra arbetsmiljöproblem. Medan exempelvis oönskad beröring tas på allvar och rapporteras saknas ofta både språk och rutiner för att identifiera och hantera rasism. Många händelser passerar utan att synliggöras.
”Det största hindret är att vi inte undersöker”
Fardowsa Hirsi Ali menar att arbetsplatser är bra platser att börja arbetet mot vardagsrasism. Lagar ska ge ett skydd mot rasism och diskriminering och främja en bra arbetsmiljö. Men lagarna i sig kan inte förändra och därför måste arbetet mot rasism ske på arbetsplatserna.
– Ett hinder är att arbetsgivare ofta saknar ett systematiskt sätt att undersöka om rasism förekommer. Genom att ställa frågor om bemötande, jargong och inkludering kan vi förstå och åtgärda problemen. Vi måste prata om vardagsrasismen för att se den.
5 råd till fack och arbetsgivare
Myndigheten för arbetsmiljökunskap har undersökt vilken roll etnisk bakgrund, hudfärg och religion eller annan trosuppfattning har för risken för att drabbas av arbetsrelaterad stress och annan ohälsa.
Rapporten som överlämnades till regeringen i januari 2025 ger fem råd för hur arbetsgivare kan förebygga vardagsrasism.
- Tillhandahåll mentorsstöd, handledning och liknande stödjande åtgärder.
- Genomför regelbundna mätningar, utvärderingar och enkäter kring de aktuella frågorna.
- Arbeta aktivt med att skapa ett inkluderande arbetsplatsklimat med jämlika villkor för alla.
- Etablera ett tydligt och aktivt ledarskap kring arbete för inkludering och jämlikhet.
- Genomför systematiska utbildningsinsatser.
14 kommentarer
En del exempel i artikeln är mer avsiktligt eller oavsiktligt jobbiga mikroagg snarare än rasistiska, men finns även exempel där den mörka beslöjade tjejen inte släpps in i bostäder när hon är där för att hjälpa. Det är ju inte svårt att gissa varför hon inte släpps in. ”Är det ni som skjuter i luften” är ju en idiotisk fråga, särskilt när man inte firar på det sättet. Rasism existerar. Sen är det inget konstigt alls med att fråga var en kommer ifrån. Det man kan ha i åtanke är att personen kanske får frågan var och varannan dag, men som sagt, fortfarande inga problem att fråga. Jag tänker att man kan tänka så här, ärligt för sig själv: Menar jag ärligt inget illa? Då är det oftast okej.
Det med att få komplimang för sitt svenska: jag är utlandsfödd, pratar flytande svenska men har en tydlig dialekt. Efter 20 år har jag tröttnat lite på komplimangen, så jag brukar svara ”Tack, du också pratar bra svenska!” Jag har bara fått skratt av det, och ett samtal som flyter lättare efter det. Jag tror att alla beteenden som beskrivs i artikeln är drivna av nyfikenhet och ofta intresse och jag skulle inte tolka något av det som rasism. Jag får samma typ av frågor så fort jag öppnar munnen, trots att jag ser mycket ”svensk” ut.
I don’t think it’s racist to speak English to a person who doesn’t ”look like Swedish”. Instead, because some people think they should prevent themselves from ”being racist”, they speak Swedish for foreigners, which definitely decrease the communication efficiency.
Man kan även anta att någon inte talar svenska när hens namn inte är svensk. Händer mig ofta, det har inget med utseende eller ras att göra. Sluta att försura upp detta, vi ska inte spendera tid på trams på arbetsplatser. Riktig rasism är tydligt när det inträffar och (på min arbetsplats) leder direkt till respons från cheferna.
Mitt största problem med artikeln är att inget av det är rasistiskt. Om någon inte ser svensk ut är det helt normalt att börja med engelska om man inte känner personen. Jag tror ingen här skulle åka till Japan och börja prata svenska med en slumpvis vald person med motiveringen att det är rasistiskt att anta att de inte talar svenska. Att fråga var någon kommer ifrån är inte heller rasistiskt; ingen i Japan skulle tro att jag är japansk och att jag kan japanska när jag är där. Jag inser ju nu att jag blev utsatt för grov rasism när jag var där och de bara antog att jag kunde engelska. Jag förstod inte att det var rasism då, men nu vet jag bättre. Sedan när blev komplimanger rasistiska? Folk verkar leta efter saker att problematisera och kalla för rasism även när det inte alls finns någon koppling till det.
Precis. Och verkliga faran med att kalla händelser för dessa som ”rasistiska” är att det går inflation i begreppet. Det urvattnas och tappar betydelse. Har vi vunnit något då?
Seriöst. Jag tycker nog vi ska diskutera utmaningen att bli kränkt för allt möjligt.
Jag pratar ofta svenska med icke etniskt svenska personer. Många blir väldigt sura av att jag inte börjar med att prata engelska. ”English please!!” säger de skitsurt. Så det blir tydligen aldrig bra..
Jag som har blandade dialekter får också ofta frågan var jag ”egentligen kommer ifrån ”. Folk försöker prata och vara vänliga, ta inte det så himla hårt.
Det är väl igen fara att få en fråga on man skjuter vapen i luften. Fullt rimlig fråga.
Har dessa personer kommunicerat och frågat kring frågorna? Det går inte direkt att anklaga för rasism bara sådär.
Exakt så!
Rasism är allvarligt och ska givetvis motarbetas.
För mig är dock inte exemplen från artikeln nödvändigtvis uttryck för rasism. Rasism är när man ser ner på eller föraktar andra människor enbart på grund av deras etniska ursprung. Eller tillskriver en hel folkgrupp stereotypa och negativa egenskaper.
Att fråga någon om kulturer och seder är ofta ett uttryck för nyfikenhet. Ibland kan det även vara ett skämtsamt sterotypiserande: ”svenskar är lustiga för de hoppar grodhopp runt en jättefallos på midsommar”.
Att fråga någon var de har sitt ursprung beror också oftast på nyfikenhet. Givetvis beror det på hur frågan ställs och i vilket syfte. Men oftare ett tecken på genuint intresse än tvärtom.
Och att berömma någon för att denne pratar bra svenska är en komplimang, inte rasism!
På min arbetsplats har vi medarbetare från många olika länder. Många av dem har ännu inte lärt sig svenska. Det faller sig då ganska naturligt att påbörja konversationer med någon man ej tidigare mött på engelska. Det är helt enkelt rationellt och kanske tom uttryck för artighet.
Nej vi måste sluta att tolka många vardagliga situationer negativt. Var nyfikna på andra kulturer och skillnader mellan kulturer. Visa intresse och ge komplimanger, det berikar på riktigt.
Bra sagt. Tycker exemplen som nämns i artikeln är typiska för identitetsvänstern. Man kan inte blunda för människans natur.
Det nämns bara vad man känner är ett problem men ingen lösning.
Vad är lösningen på att någon berömmer ens svenska?
Ska man be personen att aldrig berömma svenskan hos någon som inte heter Pelle eller Tove? Hos ngn som inte är blond och blåögd?
Är det inte bättre att se det som att personen kanske har en fördom som man kan diskutera med dem om? Vardagsrasism finns hos oss alla. Det viktiga är hur personen agerar när man avslöjar att den har fördomar. Annars kan man helt enkelt be folk på arbetsplatsen att aldrig prata med eller om en så är problemet löst.
Jag är född och uppväxt i Sverige och har en utländsk förälder. Jag blir ofta tilltalad på engelska i internationella sammanhang (t.ex. tentor under mastern) och även om det inte är hela världen så blir det snabbt tröttsamt. Enstaka gånger har jag till och med fortsatt konversationen på svenska medan den svensktalande personen fortsatt på engelska, vilket jag antar hände för att de, av ren erfarenhet, övertygat sig att såna som ser ut som jag inte kan tala svenska.
Jag tror inte att dessa personer har några rasistiska motiv, men om detta fenomen är något som gör folk obekväma tycker jag att det är värt att diskutera och motarbeta, precis som man diskuterar om grova skämt eller dylikt är okej på en arbetsplats.
Eftersom detta har hänt mig så många gånger så har jag som regel alltid börjat konversationer på svenska oavsett utseende på personen. Vissa kanske tolkar det beteendet som oartigt eller ovälkomnande, men jag anser att det är mer oartigt att anta att personen inte kan ha lärt sig svenska.
Hur gör man i andra länder ?
Jag känner inte att frågan är unik för Sverige. Finns det något land som är bäst i klassen ?
Frågan är säkert inte unik för Sverige. Jag känner inte till om det finns någon land som lyckats väl med att motverka vardagsrasism. /Karin Virgin, Ingenjören
Intressant och viktig artikel. Jag skulle vilja veta mer om frågan om ursprung och komplimanger om bra svenska. Träffar jag på en person som har en accent som jag vill lära känna så vill jag veta mer, t.ex varifrån personen kommer. Jag kan ställa motsvarande fråga om jag inte riktigt känner igen den svenska dialekten.
Jag bodde i Frankrike ett år och kämpade med franskan. Fick jag en komplimang om språket så blev jag glad men jag var bara där ett år. Det känns kanske inte lika roligt efter 10 år i ett nytt land.
Det skulle vara intressant veta mer