Hittills har globaliseringen varit positiv för Sverige. Den har gett generellt högre löner och större utbud. Men om Sverige vill behålla försprånget i konkurrensen, finns det ett nyckelområde där vi måste bli bättre.
Under de senaste decennierna har globaliseringen skjutit fart. Handeln ökar och de multinationella företagen växer snabbt. Det har gett även svenskarna högre inkomster och större utbud av varor i affärerna. Samtidigt har globaliseringen inneburit att andra länder närmar sig de nivåer av teknologi och kunnande som under många år har gett Sverige en gynnad position i den globala konkurrensen.
Under ett seminarium anordnat i Stockholm av SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, presenterade ekonomiforskarna Fredrik Heyman och Fredrik Sjöholm, båda nationalekonomer vid Lunds universitet och Institutet för Näringslivsforskning, en rapport som analyserar hur svensk arbetsmarknad har påverkats av globaliseringen.
I sin rapport visar de hur utvecklingen har förändrat den svenska arbetsmarknaden. Exportinriktade och multinationella företag blir fler, och de har fler experter och betalar mer än lokala företag, även för likartade jobb. Samtidigt har det bidragit till att dela upp arbetsmarknaden i jobb med hög och låg lön. Jobben i mellanskiktet tenderar att försvinna först i den tilltagande digitaliseringen.
Forskarna konstaterar att många jobb flyttat utomlands, men också att arbetsmarknaden alltmer efterfrågar högre kompetens. Svenska företag som köps upp av multinationella företag vill ofta anställa ekonomer, ingenjörer och andra specialister. En liknande trend finns hos exporterande företag.
Fredrik Sjöholm ställde under sitt föredrag en retorisk fråga:
– Varför har svenska arbetstagare så förhållandevis höga löner?
Han följde upp med att svara själv.
– Kunskap, teknologi och kapital. Alla tre krävs för att det ska bli bra produkter som Sverige kan exportera, sade han.
Fredrik Sjöholm avslutade med en av rapportens huvudpunkter, att det behövs mer och bättre utbildning i Sverige, och att statens viktigaste skyldighet är att se till att utbildningen i Sverige är optimal.
Alla talare på seminariet var överens om att utbildning är ett av de viktigaste inslagen i medicinen för att säkra svensk framgång i den global konkurrensen. Men de hade lite olika kryddning på sina recept.
Läs rapporten
I rapporten Globalisering och svensk arbetsmarknad listar författarna Fredrik Heyman och Fredrik Sjöholm fem policyrekommendationer.
- Fortsatt öppenhet – för en effektiv export.
- Fungerande socialt skyddsnät – för acceptans av globaliseringen.
- Fungerande utbildningssystem – för att svara mot näringslivets kompetensbehov.
- Kontinuerlig vidareutbildning – för att klara ständiga förändringar.
- Fungerande bostadsmarknad – för att underlätta geografisk rörlighet.
Mats Persson, liberalernas ekonomisk-politiske talesman, efterfrågade lägre skatter. Samuel Engblom, TCO:s samhällspolitiske chef, tyckte i stället att företagen borde investera mer i de anställdas kompetens.
Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, poängterade problemen med att rekrytera. Hon sade att mellan en fjärdedel och en femtedel av alla rekryteringar misslyckas. Hon pekade på för låg lönespridning, att för många studenter tar för lång tid på sig och att arbetsmarknaden måste bli mer flexibel så att folk börjar röra sig mer mellan olika jobb. Hon ville också se större löneskillnader.
Hans Stråberg, ordförande för Atlas Copco och SKF, berättade om hur han försökt anställa en kvinnlig expert från Indien. Hon var intresserad av jobbet ända tills hon insåg två saker: hur höga de svenska skatterna var att den svenska kommun där hon skulle bo saknade elitskolor.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson resonerade kring en förändring av det svenska utbildningssystemet. Hon ville ha både mer och bättre utbildning. Hon ville se mer av de reguljära utbildningarna: högskola, yrkeshögskola och yrkesutbildning.
– Den bristande kvaliteten och de stora klyftorna i det svenska utbildningsväsendet är ett allvarligt hot mot att vi ska klara utmaningarna, sade hon.
Ylva Johansson hade ingen färdig lösning, men sade att hon tänkte sig ett system med bördor och initiativtagande fördelade på flera parter.
– Jag tror på en form där individen tar ett eget ansvar, sade hon. Parterna och individen ska kunna lägga till, men även staten bör vara där med en rejäl pott i finansieringen.
Sture Henckel
