”Astronaut är man resten av livet, skulle jag tro”

Efter två oförglömliga veckor på rymdstationen ISS har Marcus Wandt börjat sitt nya uppdrag – att dela med sig av sina upplevelser från rymden. Nu besöker han skolor, lunchar med makthavare och fyller arenor i Sverige, Europa och världen.

Januari 2024. Allt är precis som förväntat, men samtidigt inte. Marcus Wandt sitter där med jorden som ett bländande smycke mot den svarta rymden, och han upplever för första gången en overklig känsla av total tyngdlöshet.

Han har tillbringat år av sitt liv i strids flygplanens högpresterande värld, men ingenting hade kunnat förbereda honom för den ögonblickliga tystnaden när raketmotorerna tystnar och gränslinjen till rymden passeras.

Med ögonen vidöppna och ett hjärta som pulserar i takt med nya drömmar inser han att ett nytt kapitel börjar. Från att ha utmanat gränserna i Gripen-flygplan över Östersjöns vågor, där varje manöver vibrerade av ljud och tryck, till den tysta rymden där varje rörelse är en dans med fysikens lagar, fylls han med en känslosam blandning av vördnad och nyfiken het.

När han tittar ner på den jord han lämnat ser han det blå skimret från atmosfären. Synen av vår sköra planet, innesluten i ett tunt lager skyddande atmosfär från en höjd där få har varit, gör ett bestående intryck.

– Under dagen framstår jorden som ensam och ömtålig med sin atmosfär som en tunn hinna mot den kolsvarta rymden. När det sedan blir natt och hela rymden öppnar sig känns allt plötsligt så nära. Då känns inte jorden längre ensam. Den här växlingen mellan olika känslor, hur det kändes att se jorden på det här sättet, var något helt nytt för mig, säger Marcus Wandt, knappt tre månader senare.

”Det känns fortfarande overkligt”

För ett år sedan förde elektronikingenjören, militärofficeren, stridspiloten och chefstestpiloten på Saab en hyfsat anonym tillvaro i Linköping.

Nu, när vi sitter i ett ljudisolerat konferensrum i Kiruna, i en ovanlig lucka mellan möten och intervjuer, är han Sveriges kanske mest påpassade man.

Alla vill ha en bit av vår nye astronaut. Det är handskakningar och fotobombningar var han än går, det är önskemål om selfiehälsningar och en kaskad av ”hur var det egentligen”-frågor. Marcus Wandt och hans medresenärer på SpaceX Crew Dragon-farkosten återvände till jorden den 9 februari – men frågan är hur länge man är astronaut efter en avslutad flygning?

– För resten av livet, skulle jag tro, säger Marcus Wandt och skrattar.

– Det är bara 614 personer som har varit i omloppsbana runt jorden genom tiderna. Det känns fortfarande overkligt och orimligt att jag är en av de få i den skaran. Jag hoppas att många fler ska få möjlighet att känna det jag har fått vara med om; att få se jorden från ovan och hur rymden ser ut från rymden. Att alla ska få känna hur det är att åka runt ”hela vår värld” på 90 minuter.

Att dela med sig av sina upplevelser är en del av uppdraget som astronaut. Det är anledningen till att han under året slussas runt i Sverige, Europa och världen på föreläsningar, skolbesök och luncher med makthavare, företag, kommuner och regioner. Som nu, i Kiruna, där han mellan souvasluncher (rökt renkött) och träff med Rymdgymnasiet ska vara med på ett rundabordssamtal.

– Han vill så mycket, hjälpa alla och vara överallt, men tiden räcker helt enkelt inte till, säger Johan Marcopoulos, kommunikationsansvarig på Rymdstyrelsen och en i den stab som agerar pusselläggare.

– Vi måste vara nej-sägare och spela bad cops…men det behövs. Vi vill inte att han förgås. Samtidigt är det viktigt att maximera vad vi kan få ut av honom. Hans tid är så värdefull.

”Hemma tycker jag om att mecka och svetsa”

Det knackar på dörren; en journalist från en lokal tidning undrar när det är dags för intervju. Marcus Wandt pekar på klockan, mimar fram ett ”snart” och bränner av ett leende. Trots att han knappt har en lugn stund är just leendet som en ständigt närvarande fond i hans ansikte.

– Det är fullt upp, verkligen, men jag är rätt duk tig på att återhämta mig när jag väl får utrymme. Min fysiska träning är otroligt viktigt och hjälper mig att koppla av. Och när jag är hemma tycker jag om att mecka, svetsa, programmera eller bygga någon hylla. Det gör mig lugn, säger han.

Till Kiruna – från Luleå – valde han att flyga Gripen, den första turen i ett stridsflygplan sedan han checkade ut från Saab för att vara tjänstledig från sitt uppdrag där.

– I Gripen är jag onåbar. Där får hjärnan vila och ingen får ställa frågor. Att sitta i cockpit blir som ett andningshål. Det är total harmoni, faktiskt.

Blev det en lugn tur?

– I början, ja. Sedan övergick vi till intensiv närstrid.

Att känna vingarnas bärkraft och vara omgiven av ett provteam i luften har i många år varit husmanskost för Marcus Wandt. Som chefstestpilot på Saab Aeronautics har han verkat i en vardag som är så långt ifrån monotona motorvägspendlingar som man kan komma.

”Finns fortfarande teknik kvar i mitt liv”

Frågan är vad han tycker om sitt nya uppdrag där han reser runt och delar med sig av sitt äventyr.

Saknar han inte det ingenjörsarbetet, det tekniska djupet?

– Jag har nog inte riktigt hunnit reflektera, allt har gått i ett. Men det är klart att det är en stor omställning. Samtidigt är jag engagerad i Gateway (den tilltänkta månbasen) och Cargo Return Vehicle (det europeiska rymdskeppet som ska byggas). Så det finns fortfarande rätt mycket teknik kvar i mitt liv, även om det är annat som tar mer plats just nu.

Precis som för många andra var astronautspåret en avlägsen barndomsdröm för Marcus Wandt.

– Men jag har även haft intresse för andra yrken som snickare, ingenjör och mekaniker. Jag har alltid fascinerats av att bygga rymdstationer och att designa prototyper som kan användas där, säger han.

”Vi måste skilja mellan omöjligt och osannolikt”

Att Marcus Wandt skulle plugga till civilingenjör efter gymnasiet beskriver han som ”ganska självklart”. Valet föll på elektroteknik på Chalmers tekniska högskola.

– Jag hade en förkärlek till Göteborg redan innan jag började där, och jag hade intrycket av att Chalmers höll en hög teknisk nivå och var innovativt. Det visade sig stämma.

Hur var du som student?

– Jag tänkte att jag skulle behöva bra förutsättningar för att klara tentorna. Jag hade verkligen ingen tanke på att ”acea” (få toppbetyg i) ämnena, men jag var nog rätt fokuserad. Jag försökte anteckna under föreläsningarna för att ha material att plugga på, men det visade sig vara bättre för mig att bara lyssna och försöka förstå direkt. Det var min taktik och det som jag tyckte var roligt.

Efter att ha utbildat sig till elektroteknikingenjör har karriären gått i en rasande fart för 42-åringen som är född i Mora, uppvuxen i Värmland, och slagit ner bopålarna i Linköping.

Men att han en dag skulle bli astronaut var något av ett långskott. När han ansökte om att få komma med i astronautprogrammet gjorde han det tillsammans med 22 523 personer från hela Europa.

De rigorösa testerna pågick i över ett år och omfattade allt från koordination, matematik och fysik under tidspress till rumsuppfattning, minnesövningar och samarbetsuppgifter. Dessutom genom gick kandidaterna omfattande medicinska tester.

Ett långskott, som sagt – men ingenting är omöjligt, som Marcus Wandt ofta och gärna trycker på.

– Många ger upp sina drömmar för att de tror olika sorts hinder är oöverkomliga. Men ”omöjligt” är ett ord som man ska använda med försiktighet. Vi måste skilja mellan ”omöjligt” och ”osannolikt”. Det senare innebär att om man inte testar, så händer inget, men om man testar, så kan man lyckas. Likaså bör vi skilja på ”omöjligt” och ”svårt”.

”Jag har aldrig varit ute efter kickar i sig”

Det töar i Kiruna när Marcus Wandt i sin välan vända blåa ESA-overall tar en nypa frisk luft på Stadshustorget. Han har fått några minuters vila i sängen på stans största hotell, med sin lekfulla arkitektur som inspirerats av Kebnekaise och Lapporten, men nu är det snart dags att leverera på scenen igen.

Inne på Kristallen, det relativt nya stadshuset, är det ont om sittplatser trots att det dröjer ytterligare någon halvtimme innan inspirationsföreläsningen börjar.

Vi pratar om kickar i vardagen, i stort och smått.

– I rymden fick jag absolut en kick på många sätt. Jag har nog aldrig varit ute efter kickar i sig, men jag tar gärna emot dem, säger han.

Idrottsstjärnor som presterar i mästerskap får ögonen på sig. Är det samma sak för dig? Är du hett villebråd på marknaden?

– Jag har fått många förfrågningar om att vara med på olika saker och ingå i projekt. Men upp märksamhet bara för uppmärksamhetens skull har jag aldrig varit intresserad av.

Återvänder du till Saab?

– Det vet man aldrig, säger Marcus Wandt med ett klurigt leende.

Han har desto enklare att öppna sig när ISS kommer på tal, om hur han anpassade sitt ingenjörsarbetssätt för att passa den unika miljön på ISS.

– De är två på ett sätt extremt olika miljöer, och på ett sätt väldigt lika. Grejen är den att jag var stridspilot i tio år innan jag började på Saab. Som stridspilot använde jag systemen snarare än att utveckla dem, det var viss taktisk utveckling men inte ur tekniskt perspektiv, även om det är många tekniska system man jobbar med. På Saab som testpilot var jag med i designen, och särskilt mot slutet när jag var chefstestpilot med huvudansvar för säkerhet och alla testflygningar, blev jag insatt i flygplanets detaljer – hur det är byggt, konstruerat och detaljer som datasystemets funktioner, styrkor och svagheter.

Han betonar att han verkligen hade nytta av att ha studerat på Chalmers.

– Man kunde göra jobbet även utan att djupdyka i dessa detaljer, men det blir svårare att ha koll på vad man gör och göra de nödvändiga avvägningarna. Jag hade nytta av min utbildning och ingenjörsbakgrund på Saab genom att snabbt förstå vad chefsingenjörer och designansvariga och ingenjörerna pratade om, så att jag direkt kunde ställa relevanta frågor om hur man skulle kunna jobba, vilka risker som finns. Detta fortsatte jag med på ISS.

Blev du omtumlad första gången du kom till ISS?

– Jo, rymden kändes overklig men ändå bekant. Det var en konstig känsla, att vara där uppe, att flyga runt och sväva tillsammans med fantastiska människor i en farkost byggd för oss, och att andas frisk luft. Samtidigt var jag mentalt förberedd. Och den känslan, den där plötsliga insikten att ”wow, jag är faktiskt i rymden”… den återkom gång på gång.

Var inte din roll inom ISS lite lik en Formel 1-förare, när det kommer just till kompetens och att kunna överföra det som måste ändras och kunna förklara för andra hur det ska ändras?

– Ja, det kan man säga, även om jag inte vet exakt hur mycket teknisk kunskap Formel 1-förarna har med sig. De har ofta varit med i racing sedan unga år, så de kan sina bilar. Det viktiga, både för dem och en testpilot, är att kunna framföra fordonet, förstå systemen, och använda dem effektivt. Det är en utmaning man inte ska underskatta, och det är liknande inom rymdbranschen. Nästan ingen som tränade mig hade varit i rymden.

En annan utmaning var att tillämpa det som han lärt sig på jorden i rymden.

– Jag kunde använda min ingenjörsbakgrund och min erfarenhet som stridspilot för att snabbt förstå och tillämpa detta i praktiken. På ISS hjälpte detta mig att effektivt hantera både säkerhet och tekniska problem.

Hur översatte du din erfarenhet av aerodynamik från flygplan till mikrogravitationens utmaningar?

– Aerodynamiskt är det inte så höga farter och man påverkas inte så mycket av atmosfären i mikrogravitation. Den lilla friktion som finns med luften däruppe påverkar inte heller hur saker beter sig när du kastar eller skickar dem genom stationen. Men, precis som med flygplan, även om det är i mindre skala, så påverkar masströghet och fart vektor hur din kropp rör sig och vart den är på väg. Jag kunde relativt snabbt förstå detta teoretiskt och omsätta det i praktiken. Genom att justera hur jag vinklade mina fötter kunde jag bestämma var jag hamnade; genom att slappna av eller spänna mig kunde jag styra min rörelse. Jag gjorde sådana överväganden hela tiden, inte bara för att det var roligt, utan också för att det hjälpte mig att förstå varför saker blir som de blir.

”Jag vill ju att alla ska få åka upp i rymden”

När Marcus Wandt kliver av scenen inne i Stadshuset dånar applådåskorna. Ett gäng gymnasieelever iklädda astronautdräkter springer efter honom och undrar om han möjligen har tid för en sista selfie.

Douglas Lyckholm, Egil Uusitalo och Nicki Frostenson tror knappast att det är sant när Marcus Wandt svarar ”självklart”, lånar Douglas mobil och trycker på avtryckarknappen.

En astronauts leende är bästa sortens content på sociala medier, inte minst om man går på Rymdgymnasiet i Kiruna.

– För mig känns det givet att ställa upp om folk är intresserade eller vill ställa frågor. Jag vill ju att alla ska få åka upp till rymden. Det hade ju varit helt fantastiskt om alla kunde få ta en sväng.

Kan man förklara den känslan för andra som inte har varit där?

– Nja, det finns vissa delar som är ganska svåra att förklara, och känslor är ju väldigt individuella. Så vissa saker är svårare än andra att förklara, som exempelvis hur känns tyngdlöshet. När man svävar, ja, det är kanske lite som att vara i vatten, det kanske drar lite i nacken. Att beskriva hur det känns att vara i tyngdlöshet en längre tid, jag har faktiskt aldrig känt något liknande så jag har inga bra jämförelser för att beskriva det.

”Jag skulle gärna ta en sväng upp dit igen”

Marcus Wandt tittar på klockan igen. Snart sitter han på ett flyg, inte Gripen denna gång, på väg till en ny anhalt i Sverige.

– Det jag har upplevt är förstås unikt. Plötsligt sitter man i en rymdraket som genererar 1,7 miljoner pound thrust, och jag blir uppskjuten med nästan 28 000 kilometer i timmen – det går verkligen inte att jämföra med något. Det går inte att jämföra med någonting annat.

Blir det fler resor till rymdstationen?

– Jag skulle gärna ta en sväng upp dit igen. Chansen är dock ganska liten. Det finns inte så många platser för europeiska astronauter, och jag var först ut i min klass att åka. Det är många andra som ska få sin tur. Sannolikheten att få åka till ISS igen är alltså inte så stor, men det betyder inte att det är omöjligt. Hade du frågat mig för fyra år sedan om jag skulle åka till rymden hade jag nog inte trott det. Allt kan faktiskt hända.