Flexibilitet inte alltid av godo

– Förr hade vi en arbetsplats och arbetstider, med fasta raster, telefontid, och så vidare. Då hade arbetsgivaren ansvar för din arbetsmiljö och arbetsplatsen var lite av ”det lilla folkhemmet”. Så är det inte längre, säger Michael Allvin, docent vid Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. 

I en ny studie har Michael Allvin och hans kollegor undersökt hur vanligt det egentligen är med flexibla jobb på den svenska arbetsmarknaden. Över 2200 slumpvis utvalda personer har deltagit i studien, som är en del i ett större forskningsprogram som inleddes på dåvarande Arbetslivsinstitutet redan 1998. Och resultaten förvånade Michael Allvin.

– Möjligheten att påverka och lägga upp sitt arbete är betydligt mer utbredd än vi trodde när vi inledde det här forskningsprojektet. I princip alla i studien kunde påverka en betydande del av sitt jobb, säger han.

För att se närmare på hur flexibiliteten egentligen ser ut på de svenska arbetsplatserna valde forskarna att dela upp den i fyra dimensioner: när man arbetar, var man arbetar, hur man arbetar och med vem man arbetar. Och så många som fem av sex upplever att deras arbete är flexibelt vad gäller åtminstone någon av de fyra aspekterna. Men samtidigt har bara åtta procent av den arbetande befolkningen jobb är flexibla i alla fyra aspekterna.  

– Fullständigt fria jobb är fortfarande mycket ovanliga. Så man ska inte tro att arbetsmarknaden är uppdelad i flexibla och rigida jobb, utan den stora mängden finns däremellan och har vad vi kallar för lågreglerade jobb, säger Michael Allvin.

Allra mest flexibilitet fanns – kanske föga förvånande – bland högutbildade personer i storstadsregioner. Flexibiliteten är också något vanligare i den privata sektorn. I offentlig sektor var flexibiliteten som lägst i landstingen.

Men hur påverkas vi då av den ökande flexibiliteten i arbetslivet? Ja, även om flexibla arbetsvillkor klingar positivt för många av oss, kan faktiskt flexibiliteten leda till att vi mår sämre, påpekar Michel Allvin.

– Flexibilitet innebär att man avreglerar arbetsvillkoren. Det behöver i sig inte betyda att man mår sämre eller stressar mer, men det gör att det finns utrymme för det. Och ansvaret för att hantera det flyttas från chefen eller arbetsplatsen, till individen själv, säger Michael Allvin.

Med det i åtanke, är flexibilitet något positivt eller negativt så som du ser det?

– Det har anklagats för att låta för positivt. Man hade lika gärna kunnat kalla det instabilitet, och det skulle betyda samma sak. Det är baksidan av myntet. Som jag ser det blir flexibiliteten negativ om vi inte kan hantera den, men positivt om kan hantera den.

I en pågående studie tittar Michael Allvin och hans kollegor just på sambandet mellan flexibilitet och ohälsa, och de har redan sett att hur man påverkas av flexibiliteten beror mycket på om man har någon strategi för att hantera det nya arbetsklimat som uppstår.

– Det ställs höga krav på dig som individ, och förväntningarna utifrån är otydliga. Vilken strategi du har för att hantera det nya ansvaret är avgörande för om du mår bättre eller sämre av flexibiliteten, säger Michael Allvin.

Det typiska för dem som mår sämre av flexibiliteten är vad Michael Allvin beskriver som en icke-strategi – att man bara lägger i en högre växel för att hantera alla nya krav.

– Om du har ett avreglerat arbete regnar det ofta krav på dig från alla håll, hela tiden. Om man då försöker hantera alla samtidigt, tar varje krav vartefter de kommer – det kan handla om e-post som trillar in hela tiden eller att telefonen ringer i ett – då dukar man under till slut. Det är det som verkar knäcka folk, säger Michael Allvin.

Det är alltså viktigt att kunna utforma en hållbar strategi så att flexibiliteten inte blir en börda, menar Michael Allvin.

– Problemet är att det ofta är upp till individen själv att hitta en bra strategi. Men har man en profession, till exempel ingenjör, så har man lite lättare för det. Man har vissa sätt att arbeta på, i till exempel projektform, och det gäller att gå tillbaka till det snarare än att bara följa alla de krav som kommer.

Ett allt större ansvar läggs över på dig som individ och ett allt mindre ansvar på chefen och arbetsplatsen, med andra ord. I alla fall när det handlar om arbetsmiljön. Och vi lär fortsätta på den inslagna vägen, spår Michael Allvin.

– Om du arbetar hemma, på tåget, på flyget, lägger upp din egen arbetstid och hittar vilka du ska samarbeta med, då har ju chefen inte någon möjlighet kontrollera hur ditt arbete utförs på samma sätt. Det urlakar själva begreppet arbetsmiljö, eftersom det per definition är något som chefen har ansvar för. Problemet blir förstås tryggheten. Att hitta en trygghet i det här systemet är den stora utmaningen, som jag inte kan se någon lösning på här och nu. Men det måste vi hantera. Men jag har svårt att se att vi skulle gå tillbaka till mer fasta traditionella villkor i framtiden.

Peter Alestig Blomqvist