Ett roligt jobb är ingen garanti för att man inte bränner ut sig. Många som jobbar inom akademin älskar sitt jobb samtidigt som flera konstaterar att de jobbar alldeles för mycket. I del 1 i serien om stress undersöker Ingenjören vilka faktorer som kan leda till stress inom högskole- och universitetsvärlden.
En högskoleanställd som har reflekterat kring det här med stress är Henrik Artman, professor på datavetenskap och kommunikation, på Kungliga Tekniska Högskolan. På KTH tillbringar han 80 procent av sin tid och den resterande tiden forskar han för FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut. Henrik menar att stressen inom akademin är ett strukturellt problem. En faktor till stress tror han är otydligheten kring vad som ingår i en forskares tjänst och alla de saker som man som forskare måste göra vid sidan om sin forskning och undervisning.
– Jag finansierar min tjänst genom forskningsmedel och sökande av medel ingår inte i tjänsten. Det måste man göra vid sidan om, sen är det en massa annat som man förväntas göra, exempelvis sitta i betygsnämnder och betygsätta avhandlingar, säger Henrik som också upplever att resurserna har minskat under senare år samtidigt som kraven på undervisningen har ökat.
En annan stresstrigger, menar han, är attityden att man ska jobba mycket.
– Det råder lite av ett ”he-man ideal” att man är duktig om man jobbar mycket. Tidigare när jag jobbade på Linköpings universitet var det någon som sa att en excellent forskare ska jobba 60 timmar i veckan. Den attityden finns även på KTH och det har vid ett flertal tillfällen sagts på möten. De som säger så har ingen koll på sin tid tror jag och de överdriver hur mycket de jobbar. Men jämfört med hur det var för tio år sedan måste man jobba mer.
– Och det här är inget unikt med KTH, jag har talat med många som säger att det är precis likadant på vår högskola, säger Henrik och fortsätter:
– I dag ska man exempelvis klara av en kurs på hälften av tiden.
Han berättar också att han ofta säger nej till folk som vill att han ska göra saker som ligger utanför arbetstid.
– Då möts jag ofta av suckar och man får ofta höra att ”det här ingår i dina arbetsuppgifter”.
En annan stresskälla är det otydliga ledarskapet inom akademin.
– Inom akademin talar man sällan om chefer utan mer om forskningsledare och kanske har det gjort att chefskapet ibland blir lite osynligt.
Själv har Henrik haft turen att få en bra chef.
– Hon är ett gott exempel. Hon är mån om att vi inte jobbar för mycket och e-postar exempelvis inte på helger. Jag tror att hon själv ser det orimliga i att alltid vara nåbar, säger han och förklarar att han genom åren lärt sig hålla koll på tiden och inte jobba för mycket.
– I samband med att jag fick barn kom också tankarna på att ta vara mer på tiden och sen har jag flera års erfarenhet från att arbeta som konsult så jag van med tidskontroll, säger han.
Med anledning av att 62 procent av KTHs anställda i en medarbetarenkät uppgav att de upplevde en hög stressnivå på jobbet har KTHs ledning tillsammans med facket inlett en stressatsning. I satsningen ingår flera föreläsningar om stress och för dem som vill finns det även möjlighet att få två så kallade livs- och karriärsamtal.
– Vi har valt att kalla dem så eftersom jobb och privatlivet går ihop, säger Annica Fröberg, personalchef på KTH.
Hon förklarar att förhoppningen med stressföreläsningarna är att de anställda ska få verktyg för hur man kan verka inom de förutsättningar som finns inom högskolan.
– Vår medarbetarenkät visar att våra medarbetare både har en hög motivationsnivå och en hög stressnivå. Med en högpresterande personal finns en stor risk för utbrändhet och utmattning och det här vill vi försöka undvika, säger Annica och tillägger att satsningen kommer att fortsätta till hösten.
Vid sidan av sin postdoc-tjänst på KTH är Lars Abrahamsson fackligt aktiv och vice ordförande i den lokala Saco-S föreningen vid KTH. En Saco-S förening tillvaratar samtliga Saco-anslutna medlemmars intressen på en arbetsplats inom det statliga förhandlingsområdet. Lars berättar att facket engagerade sig särskilt i stressfrågan när de fick svaren på KTH:s medarbetarenkät.
– Det är bra att frågor kring stress nu lyfts och diskuteras men samtidigt ska man komma ihåg att arbetsrelaterad stress i grunden är en ledarskapsfråga, säger han.
På frågan vad facket kan bidra med i de här frågorna säger Lars att de kan se till att cheferna får mer kunskap om frågor kring stress genom att informera cheferna om att de har ett ansvar för arbetsmiljön och där ingår även den psykosociala arbetsmiljön.
– Ett tips till cheferna är att hinta lite mer om vad som är viktigt för medarbetaren att koncentrera sig på. Säg inte ”Att göra det här och det här och det här är viktigt”, för gör man allt bränner man ut sig, fortsätter han.
Lars uppfattar, liksom Henrik, att arbetstempot inom akademin generellt sett är högt.
– Mängden arbetsuppgifter har ökat generellt på högskolan. Man ska jämt vara nåbar och kommunicera nationellt och internationellt. Och det räcker inte att bara göra sitt jobb utan man måste jaga externa medel, vilket man precis som Henrik säger egentligen inte har betalt för. Varje gång man gör en ansökan så får man överskatta tiden för forskningsarbetet för att sedan få igen den tid som lagts ned på alla de ansökningar som inte ledde någon vart. Det är ett stort problem, säger han och tillägger att hur man reglerar arbetstiden är ett ämne som facket absolut tänker jobba vidare med.
Läsarfråga: Hur är situationen på din arbetsplats? Hinner du göra allt du ska eller tar du med dig jobbet hem? Skriv till Ingenjören och berätta.
Anna Eriksson
