Den svenska arbetsmarknaden glider isär. Långtidsarbetslösa får svårare att hitta nytt jobb samtidigt som många företag signalerar att de har svårt att hitta rätt kompetens.
I sin Lönebildningsrapport konstaterar Konjunkturinstitutet att man inte ser någon dämpande effekt på löneökningarna av den höga arbetslösheten. Däremot tycks jobbskatteavdrag och snålare arbetslöshetsförsäkring ha bidragit både till att fler söker jobb och till att kraven på löneökningar inte är riktigt lika starka.
De som har jobb får alltså goda löneökningar samtidigt som det finns en växande skara som inte har något jobb alls. I den skara arbetslösa som har svårt att få jobb finns människor med utländskt ursprung och även många lågutbildade som bara nio års grundskola eller gymnasium som utbildning.
Tiden en arbetslös går utan jobb närmar sig sifforna från krisåren i början av 90-talet och ligger nu i genomsnitt på drygt 35 veckor. Samtidig har den tid företagen behöver för att hitta den kompetens man behöver också ökat, trots den höga arbetslösheten. Matchningsproblemet är ett av de strukturella hinder på arbetsmarknaden som Lönebildningsrapporten pekar på. Och de nya jobb som tillkommer tycks inte vara riktigt samma jobb som de som försvann vilket leder till att friställda inte kan komma tillbaka till de yrken de varit i på samma sätt som förut.
Konjunkturinstitutets forskningschef Göran Hjelm konstaterar att institutet inte har någon direkt åsikt om vad som bör göras för att komma till rätta med de problem på arbetsmarknaden man ser.
–Vad som ska göras beror ju ofta på vilken politisk färg man har, säger han. Det som är oroväckande är om de fortsatta löneökningarna för dem som har jobb leder till en penningpolitik som bortser från att vi har en stor arbetslöshet.
Vanliga åtgärder mot arbetslöshet brukar vara subventioner till dem som anställer i form av lönebidrag eller lägre arbetsgivaravgifter och bidrag till kompetensutveckling.
–De strukturella problemen hotar i sig en varaktig nedgång i arbetslösheten, säger Göran Hjelm.
Konjunkturinstitutet ser dock framtiden an med tillförsikt förutsatt att den långsamma återhämtning av ekonomin i EU fortsätter.
– Avtalsrörelsen förra året gav normala löneökningar, visserligen lägre än de föregående åren men det berodde på konjunkturläget. Industriavtalet höll också och industrin satte märket. Men om vi får en ny dipp i Europa så har vi ett betydligt sämre utgångsläge nu än i krisens början.
Medelökningen i de nya löneavtal för 2,6 miljoner löntagare som slöts 2013 ligger på 2,3 procent över tre år mot i genomsnitt 3 procent under de år som Industriavtalet har varit i kraft.
Produktivitetsökningen i Sverige spås bli ganska svag de närmaste åren, modesta 1,5 procent.
Trots att allt fler på arbetsmarknaden numer har så kallad individuell och differentierad lön så tycks lönespridning i Sverige har stannat av sedan snart 20 år, vilket redan konstaterades i Saco:s bok om Lönespridning för någon vecka sedan. Om man översätter det till inkomstspridning har Sverige minst inkomstspridning av Danmark, Finland, USA, Italien, Storbritannien, Kanada, Frankrike och Nederländerna. Störst spridning på svenska arbetsmarknad finns bland privatanställda tjänstemän. Det var också inom den privata sektorn som de oförklarade skillnaderna i lön mellan män och kvinnor var störst.
– Det betyder inte nödvändigtvis att det är fråga om könsdiskriminering, säger Göran Hjelm, utan bara att det finns faktorer som inte går att mäta eller är svåra att mäta.
Jenny Grensman
