De lokala löneförhandlingarna för akademikerna på Ericsson har avslutats i oenighet. Sveriges Ingenjörer ser allvarligt på den situation som har uppstått och har begärt central förhandling.
Ingenjören har under hösten rapporterat om det kärva läget i löneförhandlingarna på Ericsson. Många akademiker har inte fått någon löneökning alls eller inte mer än en ett par hundralappar. Möjligheten att begära ett förstärkt lönesamtal med en representant från facket och en från arbetsgivaren utnyttjades av bara drygt fem procent av akademikerna.
– Många gav helt enkelt upp och har inte känt det meningsfullt att gå vidare när arbetsgivaren förklarade att det inte var möjligt att påverka lönen genom samtalet. En del avstod också därför att det kändes obehagligt, som en risk att uppfattas som besvärlig och kanske stå på tur vid nästa neddragning, säger Per Norlander, förtroendevald på Ericsson i Linköping.
Som ett sista försök att undvika strandade löneförhandlingar möttes de lokala och centrala parterna, Sveriges Ingenjörer och Teknikföretagen, nyligen i en central konsultation.
– Teknikföretagen verkar inse att det finns ett utbrett missnöje med förhandlingarna, men de vill inte medge att det är fråga om ett brott mot avtalet. Deras uppfattning är att det handlar om detaljer som går att hantera genom en bättre process för lönerevisionen. Vår mening är att det inte räcker, säger Per Norlander.
Han menar att kritiken mot arbetsgivaren handlar om mycket mer än några misstag i löneprocessen. Ingenjörerna upplever att deras insatser inte värderas som tidigare och att en ny global policy på företaget ligger bakom nya bedömningskriterier som bromsar lönerna.
Per Norlander och hans kolleger i Akademikerföreningen är också bekymrade över att det saknas insyn i löneprocessen och ger ett exempel.
– Inför de förstärkta lönesamtalen fick cheferna inte information om hur de skulle kunna äska mer pengar och budskapet från ledningen var att inte prata lön överhuvudtaget. Chefer som trots allt äskade ett större löneutrymme fick ofta avslag utan motivering. På så vis blev det omöjligt för cheferna att motivera avslagen för sina ansällda.
Han menar att Ericssons agerande har brutit avtalets intention med lönesättande samtal. Lönerna på företaget styrs centralt efter så hårda riktlinjer att avtalets intentioner om lokal lönebildning inte går att uppfylla. När resultatet av samtalen dessutom har lett till näst intill obefintliga löneökningar för en ansenlig grupp ingenjörer sviktar lojaliteten.
– Nu börjar ingenjörernas förtroende för företaget vackla. Vi förtroendevalda som uttalat oss i tidigare artiklar i Ingenjören har bara mötts av positiva reaktioner från våra kolleger. Ingen har kritiserat oss för att vi sätter ner foten och vi känner att vi har ett starkt stöd bland medlemmarna, säger Per Norlander.
Pia Bäckström, ombudsman på Sveriges Ingenjörer lämnade på tisdagsmorgonen in en begäran om central förhandling.
– De lokala förhandlingarna har avslutats i oenighet och vi bedömer att det finns brister Ericssons agerande som är så omfattande att det krävs en central förhandling, säger hon.
Inget datum för förhandlingen har bestämts.
Karin Virgin
Välkommen till verkligheten. SACO-fackens sifferlösa avtal har aldrig varit sifferlösa. Arbetsgivarna har alltid haft en siffra. Det är nog dags att facken vaknar ur sin illusion. Men vi inom tekniksektorn har i alla fall någorlunda löner, det finns en hel del akademiker som kan kallas lågavlönade, eller lägre medelinkomsttagare.
Ericsson tillsammans med alla andra svenska teknikföretag är arbetsgivare för B-laget. Det färdigutbildas 1000-tals ingenjörer varje år och det har blivit som vilket arbetaryrke som helst. Är det då så konstigt att teknikföretagen inte vill betala som förr? Idag behövs det 5 ggr fler ingenjörer för att lösa ett problem än vad det behövdes tidigare. Undermålig och irrelevant utbildning i kombination med satta socialistiska utbildningspolitiksmål (kom ihåg: 50% skall vara universitetsutbildade i Sverige. Det är målet!). De ingenjörer som tillhör A-laget och tjänar bra jobbar inte på Ericsson, ABB, Volvo eller Scania. Men ni borde inte klaga. Till skillnad från industriarbetaren så får ni i alla fall inga bestående arbetsskador, förutom musarm.
Mycket besviken på mitt företags HR organisation.
Ett system som leder till att ingenjörer som gjort strålande insatser ändå får 0 in lönerevisions bara för att lönen redan ligger på medianvärdet är frustrerande och direkt stötande både för chefer och alla ingejörer.
Jag känner ingen lojalitet eller motivation längre jämfört med när jag började på Ericsson. Jag gör det jag ska men det finns inte längre en chans att jag skulle offra nånting för jobbets skull. ”Walk the extra mile”. Vilken idioti.
Inför återkopplingen på lönesamtalen sammanfattade jag följande kritik som borde uppmärksammas:
1. Innan löneförhandlingarna går cheferna ut och säger att vi inte ska förvänta oss så mycket. Detta är ett sätt att sänka den enskildes förväntningar.
2. När man kommer till lönesamtalet har cheferna redan skrivit ut ett papper med siffror på, vilket egentligen blir en lönesättning och inte en löneförhandling.
3. Siffrorna som presenteras är årslönen samt årshöjningen, vilket är ytterligare ett sätt att manipulera siffror och få det att se ut som att den enskildes löneförhöjning är större än vad den egentligen är.
4. Linjechefernas roll har tappat ursprungssyftet. En chef ska kunna bedöma ens prestation och belöna en därefter. När cheferna istället ska använda ett verktyg som ska bestämma en löneändring och cheferna uppifrån sätter tak på hur mycket den enskildes lön får höjas, tar man ifrån chefernas uppgift och påverkan.
5. Det råder en otydlighet och förvirring gällande betygssystemet och hur det korrelerar med lönesättningen, både hos de anställda och hos cheferna själva.
6. BBI togs bort tidigare i år för de anställda, men inte för cheferna. De låga löneförhöjningarna resulterar i vissa fall att anställda t.o.m. fått en löneförminskning i år. Detta är under all kritik då Ericsson redan har marknadsmässigt låga löner.
7. Genom att försöka pressa alla löner (oavsett typ av utbildning och arbetslivserfarenhet) till en låg medellön inom en ”level”, hämmar man den enskildes potentiella löneutveckling (gäller främst civilingenjörer i level 2).
8. När man har kontaktat fackrepresentanterna, möts man av allmän skeptisism gentemot fortsatta diskussioner angående lön och att den enskilde inte ska försöka förhandla vidare om tanken är att ”bara försöka höja lönen med några hundralappar”. Ericssonledningen har använt kryphålen som finns för att göra om löneförhandlingarna till lönesättningar utan att trampa på fackets villkor.
Samtliga punkter måste uppmärksammas av både facket och Ericssonledningen, då årets lönesättningar är under all kritik och det råder ett stort missnöje bland de anställda! I det långa loppet riskerar man att anställda byter jobb, vilket resulterar i en större förlust för företaget (kompetens som försvinner, nyanställningar (kräver tid från chefer och mentorer), upplärning, etc.).
Missnöjet på Ericsson gror. Jag vet att jag inte direkt är ensam om att fundera på att lämna företaget…
Jag tror att individualiseringen har gått för långt. Det är bara att inse att enade är vi starka, men som individer kan vi spelas ut mot varandra. Är generellt mycket skeptisk till sifferlösa avtal, avsteg från turordningsregler och annat som ligger i tiden. Tyvärr har vi medelklassakademiker vaggats in i en falsk tro att våra intressen sammanfaller med kapitalägarnas. I själva verket sammanfaller våra intressen mer med en busschaufförs än med topparna i näringslivet. Det finns många exempel på hur kapitalägarna tar en större del av kakan, medan löntagarna får mindre. Se t.ex. SVT dokumentären ”Lönesänkarna”.