Ethel Forsberg, före detta generaldirektör för Kemikalieinspektionen, vill att regeringen skapar ett Nanoteknikråd, det vill säga en mötesplats för forskare, industri och politiker. Det behövs ett forum för att frågan om riskerna med nanomaterial inte ska slarvas bort.
Under hösten 2013 lämnade Ethel Forsberg in en utredning om nanomaterial till regeringen. Hon förespråkade i utredningen att ett Nanoråd borde inrättas, där forskare, industri och politiker kunde mötas. Både för att främja industrin och för att öka kunskapen om riskerna med nanoteknik. Men inget har hänt, och i en debattartikel nyligen i tidningen Miljö&Utveckling efterlyser hon åter att Sverige instiftar ett sådant råd. Flera andra länder, som till exempel Holland har redan gjort det.
Hur mycket vet vi om riskerna med nanoteknik i samhället?
– Det brister en hel del, och det har kemikalieinspektionen lyft fram tidigare. Riskerna med olika material har inte tagits fram i takt med materialen.
Du efterfrågar mer kunskap i din utredning, hur ska den tas fram?
– Det bästa sättet, och som många sa i utredningsarbetet skulle vara att när man finansierar ett forskningsprogram, som en ny applikation eller nytt material, att redan där integrera riskforskningen. Varje gång man forskar på ny tillämpning så göra en konsekvensbeskrivning. Att integrera risk med forskningen är klokt. Det gör man faktiskt på forskningsprogrammet på grafen som Chalmers blivit ledande för. Det är kanske uppemot tio procent, men det kan lätt bli dyrare om man ska göra den forskningen efteråt.
Hur ska en inventering av kunskapsläget som du förespråkar se ut?
– Vi har i utredningen gjort en sammanställning av den kunskap som finns. Det kan vara en utgångspunkt. Men det är liksom ett slags dagsnotering. Vi höll ju på under ett år, och det hann hända mycket under det året, från hösten 2012 till hösten 2013.
Hur viktigt är det att få in frågorna om nanotenik i det europeiska kemikaliedirektivet Reach?
– Det är viktigt. Vissa lagstiftningar har man anpassat till nanotekniken, till exempel reglerna inom kosmetik – att det ska framgå om det finns nanoprodukter i en viss vara. Men vi lade också fram förslag för hur man behöver anpassa Reach för att bättre möta riskerna med nanomaterial. Det är förstås en trög process, och vissa dysterkvistar oroar sig till och med för att en revidering till och med skulle kunna bli en försvagning av direktivet.
Du vill också ha ett svenskt Nano-råd – hur skulle ett sådant fungera?
– Nanomaterialforskningen är väldigt tvärvetenskaplig. Ett sådant råd skulle kunna få dem som har problem att möta dem som har lösningar. Företag kan komma in tidigt i forskning och utveckling, tala om sina behov och så vidare. Det kan leda till att material som man tar fram snabbt kommer ut på marknaden. Ett Nanoråd skulle vara som en mötesarena, kanske både för forskare och allmänhet. Detta är en teknik som kan ge fantastiska tillämpningar, men stora framsteg kan också skapa rädsla, men med ordentlig transparens kan vi minska rädslan för detta.
Hur har man gjort i andra länder?
– Vi gjorde också i betänkandet en genomgång av andra länders idéer kring nanoteknik. Alla OECD-länder har sett nanotekniken som ett slags ”Sesam öppna dig!” Det handlar inte bara tekniska frågor som lösningar på frågor om cancer och klimat, utan även ekonomiska möjligheter. Man måste vara ute på marknaden snabbt, och därför bör Sverige ha ett Nanoråd.
Hur skulle ett Nanoråd se ut?
– Det ska vara ett sekretariat med projektledare som kan bjuda in aktörer, men också kommunikatörer som kan sprida kunskapen. Sedan är det egentligen forskare, företag, myndigheter och intresseorganisationer som går in i olika projekt. De kan handla om tekniska forskningslösningar, men de kan också identifiera frågor som måste drivas politiskt. Och så farorna med tekniken förstås.
Har du fått någon respons på din utredning
– Intresseorganisationer och näringsliv var positiva, men jag har märkt att mottagandet i regeringskansliet har varit svalt. Intresset för att sätta igång med arbetet är inte så starkt. Visst. Det finns en viss kostnad kopplad till detta, men det är också ett av de främsta framtidsområdena för vår industri. Det finns en enorm framtidstro i branschen. Därför är det lite svårt förstå bristen på politiskt intresse.
Finns det branschorganisationer?
– Jo, till exempel Swed nanotech.
Kan inte de göra det jobbet som du pratar om?
– Jo, mycket, men inom riskforskningen – och den måste prioriteras – det kanske inte är deras ärende. En branschorganisation får heller inte samma trovärdighet som en offentlig inrättning. Nanotekniken kan hjälpa till att lösa många viktiga frågor, inte minst inom medicin och hållbar utveckling. Vi får inte slarva bort den här tekniken på sådant som silvernanopartiklar i sportstrumpor. Tekniken bör användas där den gör störst nytta.
Det europeiska samarbetet Flaggskeppet grafen med många svenska forskare – kan inte de driva de här frågorna?
– Grafen jobbar brett inom sitt område. Men täcker inte hela nanoteknikens potentiella område. Det är svårt för ett forskningsprogram, även om det är stort, att ta det ansvaret. Därför krävs det ett politiskt nationellt engagemang.
Sture Henckel
