35 000 passagerare fick se över sina resrutter efter pilotstrejken på Norwegian. Piloterna går ut i strejk inför hotet om att bli anställda i ett bemanningsföretag och som svar permitterar arbetsgivaren kabinpersonalen. På ekot intervjuas ett sällskap som just har landat med sitt pick och pack på Arlanda och nu tvingas köra bil till Luleå eftersom flyget är inställt. Jo de är jetlaggade, nej de har sovit bra, nej de visste inte att det skulle bli så här.
Och….där tar inslaget slut. Jag väntar. Nej det var slut där. Förklaringen om vad det här faktiskt gäller uteblir.
I Expressen läser jag en artikel där företrädare för flygbranschen säger att bolagen måste anpassa sina kostnader efter vad passagerarna är villiga att betala. Jag läser också att pilotfacken i EU riktar en vädjan till politikerna att ta tag i situationen så att inte alla jobb, skattepengar med mera som flygbolag genererar tar en lågprisbiljett ut från unionen.
Det ekar välbekant. För några år sedan intervjuade jag konsultbolag i IT-branschen och fick veta att kunderna förväntar sig att det ska finnas en lågprisaspekt med i uppdragens upplägg. Det betydde att en del av jobbet skulle utföras av utländska konsulter till konsulten som var anställda någon annanstans. I vid bemärkelse är det detta som vi diskuterar när vi talar om Lavalfallet, när vi diskuterar utländska entreprenörer i Sverige, när vi köper importerad mjölk. I många fall har vi bara en sak för ögonen – priset till konsument. Allt ska vara så billigt som möjligt. I journalistiken säger vi att “det finns inga gratisluncher”. Det betyder att det alltid finns dolda kostnader även när ett erbjudande verkar jättebra. Någon betalar någonstans. Det syns ofta inte förrän efter en viss tid.
Ska du utbilda dig i Sverige, betala för en bostad i Sverige så behöver du en lön som är satt efter svenska förhållanden. Det är ju det dialogen på arbetsmarknaden syftar till – att säkra villkor som både gör att företagen kan fortsätta verka här och att de anställda kan leva ett drägligt liv i ett fungerande samhälle. EU har som mål att i innovationskraft och ekonomis styrka utmana USA. Det går så där och under den finansiella krisen har villkor och sociala skyddsnät skalats av utan att de anställda eller deras representanter har kunnat sätta något emot. Konkurrensen utifrån är stenhård.
Att näringslivet stöps om och att branscher flyttar utomlands är vi vana vid sedan länge. Men hur värnar vi villkoren för de jobb som blir kvar? En framtid där en majoritet är ”egenföretagare” som jobbar på kon
sultbasis för sin före detta arbetsgivare, alternativt är bemanningsanställda med ständigt sämre villkor verkar inte så lockande.
Antagande:
1. Företagen behöver de mest kvalificerade individerna som ingenjörer för att klara den internationella konkurrensen.
2. De mest kvalificerade individerna söker sig (allt annat lika) till de mest högavlönade utbildningarna och tjänsterna.
Fakta:
3. Löneutvecklingen för ingenjörer har varit usel under de senaste 15 åren. De har tappat 20-30% i lön jämfört med övriga tjänstemän och nästan lika mycket jämfört med arbetare. Antagningsbetygen till ingenjörsutbildningarna har dessutom rasat i takt med den enorma expansionen av dessa utbildningar.
Frågeställning:
4. Kommer de mest kvalificerade individerna verkligen vilja söka sig till ingenjörsutbildningarna och ingenjörsyrket under förutsättningarna i 1-3)?
5. Om svaret på 4 är ”nej”, för vem är det ett problem?
-För internationella företag? Nope, de flyttar ingenjörsjobben utomlands. De högkvalificerade tjänsterna flyttas till USA, Sydkorea, Japan och Tyskland där de högkvalificerade ingenjörerna arbetar. De lågkvalificerade ingenjörsjobben flyttar till låglöneländer.
-För Sverige och Sveriges ekonomi? Definitivt.
-För ingenjörerna? Ja, definitivt, eftersom de får lägre löner och färre arbetstillfällen per ingenjör.
-För Sveriges Ingenjörer? Nej, inte initialt. De får in sina medlemsintäkter oavsett vilket, vilket är deras allt överskuggande intresse. Men på lång sikt håller det inte, eftersom antalet ingenjörer måste minska när arbetstillfällena minskar.
Lösning:
6. Se till att återupprätta ingenjörsutbildningen och ingenjörsyrket så det ger avkastning i form av hög lön och hög status. Det kräver obönhörligen en kraftig minskning av antalet utbildningsplatser på högskolornas civilingenjörsutbildningar, så att den genomsnittliga kvalifikationsnivån på de sökande höjs, och lönerna följer sedan med uppåt. Då kommer de mest kvalificerade åter söka sig dit och en positiv spiral skapas som motverkar ovan nämnda problem.
Frågan är vem som ska ta initiativet till en förändring som i 6)? Den naturliga intresseorganisationen för att driva detta vore Sveriges Ingenjörer. Men tystnaden är kompakt från förbundet. Hur längre ska det få fortsätta så innan medlemmarna får nog?