Kortare arbetstid bakom tyskt mirakel

Tysklands ekonomi går som tåget och arbetslösheten är lägst i EU. Utlandsfödda har också lättare att komma in på arbetsmarknaden i Tyskland än i Sverige. Har vi något att lära?

”Det tyska arbetsmarknadsmiraklet” är allmänt beundrat. Hur det återförenade Tyskland, som på 90-talet betraktades som Europas sjuke man reste sig och i dag har lyckats få ett imponerande antal människor i arbete förundrar. Arbetslösheten i Tyskland var i februari 4,3 procent.

I Sverige, som i februari 2016 hade 7,3 procents arbetslöshet, går debattens vågor höga angående bästa sättet att få in marginaliserade grupper på arbetsmarknaden – i synnerhet alla nyanlända – men också unga människor där Sverige utmärker sig med en hög arbetslöshet.

Skiljelinjen i den svenska debatten går mellan dem som tycker att speciella låglönejobb för människor med låga kvalifikationer är en bra idé och dem som menar att det är fel väg att gå. De som hävdar att låglönelinjen är värd att pröva hänvisar ofta till den tyska utvecklingen.

Michael Burda, professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin, har på Arbetsmarknadsekonomiska rådets uppdrag gjort en djupdykning i den tyska arbetsmarknaden och undersökt vilka mekanismer som ligger bakom framgångarna för en av Sveriges viktigaste konkurrenter men också en av svenskarnas största exportmarknader. Resultatet av hans rapport pekar både på att låglönepolitiken kan vara en väg men också på att det finns stora och viktiga skillnader mellan Sverige och Tyskland vad gäller arbetsmarknaden.

På 90-talet var det ekonomiska läget i Tyskland mycket långt ifrån den framgångssaga vi känner i dag. Återföreningen mellan öst och väst hade kostat enorma summor och integreringen var svår. Fackförbunden i väst, som hade hög anslutningsgrad och spelade en central roll i lönebildningen, attraherade inte alls arbetskraften i landets östra delar som av historiska skäl var misstänksam mot fackförbund.

I det här läget av ansträngd ekonomi med hög arbetslöshet och försvagade parter på arbetsmarknaden kunde regeringen dels genomföra ett antal reformer, de så kallade Hartzreformerna, dels öppna upp för de så kallade microjobben och för att hålla lönerna tillbaka.

Hartzreformerna omfattade till exempel understödet till arbetslösa där kraven på individerna att faktiskt söka jobb ökade och möjligheterna till understöd minskade. Även kraven på att socialbidragstagare skulle arbeta för att få stöd skärptes.

I samband med detta blev också facken mer intresserade av att behålla de jobb som fanns och så kallade öppningsklausuler, som innebar möjlighet för företag att i besvärliga lägen förhandla om lägre löner för en tidsbegränsad period mot löften om att inte göra neddragningar, introducerades. Kommunismens fall i Östeuropa gjorde det också enkelt att outsourca jobb österut.

Den sammantagna effekten av reformer, låglönepolitik med mera, blev fler aktivt arbetssökande men också en ökning av antalet jobb, många visserligen på visstid och till låga löner. Den tyska arbetslösheten sjönk.

BNP i Tyskland ökade i snabbare takt än lönerna tills för några år sedan när kritiken från andra EU-länder om tysk lönedumpning (på grund av för låga ökningar) och rapporter om att fler tyskar tillhörde kategorin ”working poor” drev på för införandet av minimilöner som kom den 1 januari 2015. Till det bidrog också det faktum att fackförbunden efter återföreningen aldrig hade kunnat uppnå den anslutningsgrad som fanns innan och att fackförbunden mer kom att driva frågan om att behålla jobb än att öka reallönerna.

– Vi har två saker här som har bidragit till de tyska framgångarna, sade professor Burda när hans rapport presenterades i Stockholm. Dels ökade utbudet av arbetskraft i och med Hartzreformerna, dels ökade utbudet av enkla, låglönejobb.

Minimilönerna, som i Tyskland alltså var ett sätt att få upp lönerna kommer med tiden sannolikt att göra att ett antal låglönejobb försvinner och att arbetslösheten i Tyskland åter närmar sig den i andra EU länder.

En hel del av innehållet i Hartzreformerna har genomförts även i Sverige men även om också vi har fått fler visstidsanställningar så har vår låglönesektor inte allas främjats i samma utsträckning som skedde i Tyskland. Vilket Michael Burda menar är den av anledningarna till att Sveriges arbetslöshet inte har minskat. Men han fick mothugg för TCO:s chefsekonom Göran Zettergren som i höstas presenterade en egen studie av Tysklands ekonomiska utveckling.

– Antalet arbetade timmar har inte ökat i Tyskland mellan 1995–2013. I Sverige steg de med 12 procent under samma period. Tyskarna har helt enkelt delat på jobben, somliga har jobbat mindre och då har andra kommit in, sade Göran Zettergren.

Professor Burda höll med om det och sade att vad gällde arbetstiden så skiljer svenskar och tyskar sig åt – tyskarna jobbar gärna mindre även om lönen minskar litet medan svenskarna inte är lika intresserade av att gå ner i tid.

– Sedan tycker jag att det finns en poäng i att folk kommer in på den reguljära arbetsmarknaden helt frånsett i vilken bransch eller till vilken lön det sker.

Jenny Grensman