– Som forskare är vi som barn. Vi är nyfikna, vi har frågor och vi får svar. Skillnaden mellan oss och barn är att när vi får viktiga svar på våra frågor är vi skyldiga att presentera dessa svar för resten av världen, säger Nobelpristagaren May-Britt Moser som tar hjälp av musik och visualiseringar för att nå ut med sin forskning om hjärnan.
May-Britt Moser, som 2014 fick Nobelpriset tillsammans med Edvard Moser för deras upptäckter av celler som utgör positioneringssystemet i hjärnan, har ägnat många år att försöka förstå bakgrunden till all sin forskningsdata, och resultaten. Men var ska den som ska berätta om sin forskning för någon som saknar denna bakgrund börja, och hur kan man göra det på ett begripligt sätt?
– Jag har fått bra träning i detta eftersom jag kommer från en familj utan akademiker. Jag behövde prata ”normalt”. Dessutom kommer jag från det norska bibelbältet, där jag från tidig ålder fick höra att man skulle ut och tala. När jag blir uppspelt över något, då vill jag ut och tala om det, sade hon under en pressträff på Nobelmuseet på måndagsförmiddagen.
May-Britt Moser har tagit hjälp av en kompositör för att nå ut med sin forskning om hur känslan av plats och minne utvecklas i hjärnan. Att sprida sin forskning till en bredare allmänhet är något som hon ser som en viktig del av sitt jobb.
– Som forskare är vi som barn. Vi är nyfikna, vi har frågor och vi får svar. Skillnaden mellan oss och barn är att när vi får viktiga svar på våra frågor är vi skyldiga att presentera dessa svar för resten av världen. Och vi kan göra det på olika sätt. Vi kan skriva vetenskapliga artiklar och det är så vi får pengar och överlever inom vetenskapen, men det är också viktigt, särskilt i Skandinavien där vi får så mycket pengar från staten och skattebetalarna, att vi betalar tillbaka med information till de människor som betalar våra löner. Jag kan kommunicera med musik och video, sade hon.
En kompositör har hämtat in ljudet från hjärnceller, ett poppande ljud så som May-Britt Moser beskriver det, och transkriberat det till musik. Detta har sedan kombinerats med visualiseringar för att visa hur minnen skapas i olika ”rum”, men också hur dessa rum töms till följd av demens eller alzheimer. Med ljud och visualiseringar blir det möjligt för mottagarna att uppleva delar av forskningen.
– Det känslomässiga, som jag inte kan visa med figurer, kommer fram genom videon och musiken, säger May-Britt Moser.
Men det går en linje, enligt May-Britt Moser, mellan att försöka kommunicera ut sin forskning på ett bra sätt utan att bli för faktatung, genom att använda metaforer eller översätta forskningsbegrepp till ”vanliga ord”, och att översätta och förenkla så mycket att vetenskapen tunnas ut.
– Särskilt nu, i denna ”post-fakta”-era, måste vi vara extremt försiktiga så vi inte hamnar på den andra sidan. Vi måste kunna skapa berättelser baserade på fakta, men bara så att det blir ett sätt att presentera fakta på.
Ania Obminska
