Sigbritt Karlsson, rektor på KTH, skrev nyligen ett blogginlägg om den press som en del doktorander upplever. Vi träffade henne och ställde frågor om vad KTH gör för att förbättra doktorandernas villkor. Och varför hon vill att fler svenska ingenjörer doktorerar.
Problem med handledaren är ett av de vanligaste problemen för doktorander. Hur ser det ut på KTH?
– Innan KTH för ungefär tio år sedan startade en modell där forskarutbildning på högskolan bedrivs inom doktorsprogram var förhållandet handledare doktorand mer likt ett lärlingsförhållande. Det finns inte lika tydligt kvar i dag även om vissa handledare agerar som tidigare och det är givetvis inte bra. Det kan också förekomma missuppfattningar att det ingår in doktorandens uppdrag att skriva så många publikationer att handledaren kan meritera sig för nästa steg i sin akademiska karriär. En sådan situation får man absolut inte sätta en doktorand i.
Hur stort är problemet med hög arbetsbelastning?
– För många är det alldeles för stort och ibland kan pressen komma från handledaren men inte sällan från doktoranderna själva. Det finns en hel del muntliga traditioner som sprids bland doktorander, exempelvis att man förväntas jobba nästan dygnets alla timmar.
Hur jobbar KTH för att förbättra doktorandernas arbetsmiljö?
– Vid sidan av det stöd som KTH har som arbetsgivare finns det ett doktorandombud som doktoranderna kan vända sig till med problem som de inte kan lösa. Modellen med doktorsprogram gör också att doktoranderna kan ta stöd av varandra och inte jobbar ensamma. Alla handledare går också en handledarutbildning men jag tror att vi behöver göra mer för doktorandernas arbetsmiljö. Nu under 2019 startar ett arbete på KTH med fokus på forskarutbildningen. Jag vill genomlysa de problem som finns och hitta lösningar. Det kan handla om en ny utbildning för handledare och kanske även en introduktion för doktorander.
Varför ser du att det behövs?
– Forskarutbildningen måste bli attraktiv för en bredare grupp. Vi har många sökande till varje doktorandtjänst men jag vill se en bättre balans mellan doktorander från Sverige och andra länder, inte minst för den nationella kompetensförsörjningen av tekniska doktorer. 80 procent av de utländska doktoranderna har lämnat Sverige två år efter sin disputation. I forskarmiljöer där få eller ingen kommer från Sverige kanske behovet av att lära sig svenska inte är så stort. Jag tror att fler skulle stanna om de blev bättre förankrade i det svenska samhället och här är språket viktigt.
Men visst tillför utländska doktorander också mycket?
– Absolut! Förutom sin kompetens bidrar de med värdefulla influenser från sina hemländer och det leder till att svenska doktorander och studenter ser hela världen som en möjlig arbetsmarknad.
Men vilka problem kan uppstå?
– Kulturkrockar förekommer självklart och det kan röra sig om konflikter kring jämställdhet eller mångfald eller så delar man inte synen på hur mycket tid som bör ägnas åt forskarstudier. Men många uppskattar också den platta organisationen på svenska lärosäten och möjligheten att kunna knacka på professorns dörr och säga du. De positiva erfarenheterna tar de också med sig ut i världen.
Vad kan KTH göra för att locka fler svenska ingenjörer att doktorera?
– Många väljer bort forskarstudier därför att man inte är intresserad av en karriär inom akademien och därför måste vi bli bättre på att visa att det finns många karriärvägar som forskare inom industrin och i det övriga samhället. På arbetsmarknadsdagarna Armada här på KTH träffas studenter och arbetsgivare men för forskarstudenter finns inga sådana mötesplatser och en outvecklad karriärvägledning.
Hur har lagstiftningen som begränsar stipendiedoktorander påverkat KTH?
– Den är lite väl fyrkantig och skapar en hel del problem. Det är tillåtet med stipendiedoktorander genom internationella och andra strukturerade samarbeten men KTH har också en hel del donationer i stiftelser. I flera av dessa anger stadgarna att donationerna enbart får användas till doktorandstipendier. Om man kompletterar dem med en försäkring från Kammarkollegiet får doktoranderna trygga villkor men lagstiftningen hindrar den möjligheten. Konsekvensen blir att stiftelsernas donationer inte kan användas och att Sverige får färre doktorer.
Matilda Ernkrans är Sveriges nya minister för högre utbildning och forskning. Vilka besked hoppas du höra från henne?
– Mer än något annat vill jag att basanslagen blir högre, de måste utgöra över 50, helst 60 procent av högskolans finansiering (STRUT-utredningen föreslår 50 procent). I dag står basanslagen bara för 40 procent och 60 procent måste täckas av bidrag från andra statliga och privata finansiärer. Den innebär att forskare och doktorander lägger ner mycket tid på att söka pengar och får mindre tid för att arbeta med sin forskning. Indirekt påverkas också kvaliteten på utbildningen eftersom basanslagen finansierar den utrustning som används i utbildningen.
Karin Virgin
