Björn Liljeqvist var 15 år när han blev medlem i Mensa – föreningen för de som har en intelligens högre än 98 procent av befolkningen. Nyligen valdes han till ordförande för Mensa International – paraplyorganisationen för Mensa i alla länder – en utmaning som kräver mer än IQ 130.
Det finns många fördomar om Mensa och Björn Liljeqvist har hört de flesta. I dag är han 43 år och har varit med i föreningen i 28 år.
– Med åren blir man väldigt medveten om intelligenskvotens begränsningar. Trots hög IQ kan man göra korkade grejer, ha dåligt omdöme och inte ha en högre moral än andra.
Att alla medlemmar i Mensa är akademiker och har intellektuella arbeten är också en myt. I föreningen finns många yrken representerade och alla har inte ens högskoleutbildning.
Björn Liljeqvist är i botten civilingenjör men vägen dit var inte spikrak. Efter två års studier i japanska började han civilingenjörsprogrammet i elektroteknik på Chalmers.
Läs också
Björn Liljeqvist har skrivit två böcker om inlärning:
Plugga smart och lär dig mer (2006)
Plugga smartare (2019)
Första året på högskolan blev omtumlande. Under hela skoltiden saknade han helt utmaningar och skrev sällan ett prov utan alla rätt. På Chalmers fick han plötsligt uppgifter som han inte omedelbart förstod och inför tentorna blev han tvungen att plugga. Eftersom han inte tidigare behövt lära sig studieteknik gick det första året sådär men efterhand lärde han sig konsten att plugga.
Nu driver Björn Liljeqvist sedan många år företaget BrainGain där han håller föreläsningar i effektiv inlärning, i första hand för högskolestudenter och lärargrupper men även på gymnasieskolor och företag.
I somras blev han vald till ordförande i Mensa International, ett ideellt förtroendeuppdrag.
Björn Liljeqvist
Vad innebär uppdraget?
– Målet för Mensa är att det ska finns en förening i varje land. I dag har vi över 134 000 medlemmar i över 100 länder. Jag är ordförande för den paraplyorganisation som samordnar och ser till alla föreningar fungerar på samma sätt, ungefär som att en BigMac ska smaka likadant på alla McDonalds restauranger i världen.
Vad gör medlemmarna på sina möten?
– Vi har många sociala aktiviteter men jobbar också på olika sätt för att intelligens ska erkännas och värderas som en tillgång i samhället. I Indien reser medlemmarna ut i byar och arrangerar Tribal Mensa, tester för att hitta särbegåvade barn. I Tjeckien driver Mensa en egen skola där man samlar pedagogisk kompetens för den här typen av barn. I Sverige skickar Mensa ut informatörer som träffar lärargrupper för att berätta hur de kan känna igen barn med hög intelligens och ge dem extra stöd.
Hur etablerat är Mensa i andra länder?
– Det varierar men inget annat land har så många medlemmar per capita som Sverige och Finland. Det beror inte på att det finns fler individer här med en hög intelligenskvot utan snarare på att vi har en bra föreningstradition.
När kom du i kontakt med Mensa?
– Jag var 15 år och gick årskurs 9 i Bergtorpsskolan i Täby. Vi hade en lärarvikarie i bild som hette Jola Sigmond. En dag efter skolan började vi prata och det blev ett av de mest spännande samtal jag hade varit med om. Känslan är svår att förklara men det var som att kasta en boll som han fångade och kastade tillbaka. Det var ett helt annat tempo och djup i samtalet än jag någonsin hade upplevt. Jola som var medlem i Mensa kom att fungera lite som en mentor och övertygade mig att göra föreningens test för medlemskap.
Vad har ditt engagemang i Mensa gett dig?
– Först och främst min fru Camilla som också är medlem och nu också en dotter som vi fick i somras.
Hur tycker du att samhället tillvaratar talanger?
– Bättre än förr och det märker jag också på reaktionerna kring Mensa. Förr var föreningen nästan en provokation för många men idag har vi generellt en större acceptans för mångfald. Men begåvning är både överskattad och underskattad. Den är fortfarande underskattad på samhällsnivå och vi borde bli bättre på att tillvarata talanger inom alla områden. På individnivå är begåvning överskattad. Man kan inte reducera sig själv till en talang. Det viktiga är vad man gör med den.
Vad har du gjort med din talang?
– Jag utbildade mig till civilingenjör och jobbade som det ett par år, först på Chalmers och sedan som konsult på Semcon. Jag var en duglig ingenjör och programmerare men insåg att många andra var minst lika bra, kanske till och med bättre. Min talang finns istället i processer för inlärning och kommunikation.
Hur kom du på det?
– Efter Chalmers tog jag upp mina studier i japanska igen och försökte komma på strategier för att lära mig fler japanska tecken. Jag testade en matematiskt inspirerad metod som visade sig fungera. Så småningom började jag hålla privata kurser i inlärningsstrategier, lästeknik och minne. Verksamheten växte, jag startade mitt företag och nu har jag arbetat med det här i 17 år, sedan 2012 på heltid.
