Det finns stora luckor i forskningen kring sexuella trakasserier inom akademin, inte minst i ett svenskt perspektiv. Tydligt är dock att de som utsätts drabbas av oerhörda konsekvenser som i värsta fall leder till att de ger upp sin akademiska karriär.
Det är nu ett år sedan #metoo-uppropet tog sin början i USA. I Sverige samlade #akademikeruppropet cirka 2 500 underskrifter. För att få en bild av kunskapsläget när det gäller sexuella trakasserier inom universitet och högskola har Vetenskapsrådet beställt en rapport som Nationella sekretariatet för genusforskning nyligen presenterade.
Maja Lundqvist, Nationella sekretariatet för genusforskning.
– Vi har gått igenom internationell forskning på området och analyserat befintliga forskningsöversikter, topprankade forskningsartiklar samt svensk och nordisk forskning om sexuella trakasserier i akademin, berättar Maja Lundqvist, som skrivit rapporten tillsammans med Fredrik Bondestam.
Rapporten ”Sexuella trakasserier i akademin – en internationell forskningsöversikt” visar att sexuella trakasserier är ett utbrett problem. Det förekommer inom alla discipliner och mellan alla olika typer av grupper – både mellan studenter och handledare, kollegor, bland administrativ personal och andra anställda.
– Konsekvenserna för de som drabbas är oerhörda. De lider av både psykisk och fysisk ohälsa, arbetsmotivationen går ner, de drar sig undan och undviker att delta i gemensamma aktiviteter och det händer också att utsatta söker sig bort från akademin, berättar Maja Lundqvist.
Om rapporten
Rapporten Sexuella trakasserier i akademin – en internationell forskningsöversikt har tagits fram av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet på uppdrag av Vetenskapsrådet. Materialet är unikt i och med att det är den första heltäckande forskningsöversikten om sexuella trakasserier i akademin i ett internationellt perspektiv. Intresset har varit enormt, och just nu pågår arbetet med att översätta den till engelska.
Däremot finns det mycket lite forskning kring hur arbetsplatsen i övrigt påverkas av förekomsten av sexuella trakasserier. Och förövarna lyser med sin frånvaro.
– Det finns i stort sett ingen forskning alls kring förövarna. Vilka är de, varför gör de så här och i vilka situationer? Förstår de sitt beteende? Det vet vi ingenting om.
Rapporten visar att kunskapen på området är bristfällig och svår att jämföra. Antalet utsatta varierar kraftigt mellan olika undersökningar och det har att göra med vilka frågor som ställs, urval, definitioner och vilken mätmetod som används.
I ett svenskt perspektiv finns det väldigt lite material att gå på. Maja Lundqvist berättar att de studier som de har med i forskningsöversikten är små och relativt gamla, runt 20 år, vilket gör det svårt att dra slutsatser om hur det faktiskt ser ut.
– Det finns en del kunskap på området i exempelvis myndighetsrapporter, utredningar och bredare studier där man tittat mer på villkor inom akademin och arbetsmiljöfrågor. Det materialet ryms dock inte inom ramen för denna rapport. För att kunna sätta in rätt åtgärder skulle vi behöva mer forskningsbaserad kunskap och bygga förståelsen för hur det faktiskt ser ut, säger Maja Lundqvist.
Hon arbetar nu med ett nytt uppdrag från Universitets- och högskolerådet där Nationella sekretariatet för genusforskning sammanställer en forskningsöversikt med internationell forskning kring förebyggande arbete mot sexuella trakasserier inom akademin.
Den rapporten ska publiceras i mars nästa år och utgör en mindre del i Universitets- och högskolerådets egna uppdrag att undersöka det förebyggande arbetet på universitet och högskolor i Sverige.
Maja Lundqvist konstaterar att sexuella trakasserier är vanligare i organisationer där det finns en tydlig hierarkisk ordning och som präglas av maskulina normer. För att komma åt problemen krävs det mer än policydokument och rutiner.
– Det sätt som vi använder för att förebygga sexuella trakasserier kommer inte åt grundproblemen och vi vet att underrapporteringen är stor. Det krävs att ledningen är tydlig och tar ett aktivt ledarskap i frågan och visar att man inte accepterar kränkande särbehandling. Först då kommer folk att vilja, våga och kunna berätta.
