Pensionerad lärare mentor för studenter med funktionsnedsättning

Det var en slump som gjorde att tidigare Chalmers-läraren Lars Nordlund blev mentor för studenter med funktionsnedsättning. Men han är glad att han blev det. ”Det är en lektion i ödmjukhet”, säger han.

I dag är Lars Nordlund pensionär nästan på heltid, men under 16 år undervisade han i elektronik och elkretsteknik på Chalmers och efter det jobbade han med administrativa sysslor på högskolan, nära studievägledarna.

Det var närheten till dem som gjorde att man tänkte på honom när det akut behövdes en mentor till en student med funktionsnedsättning.

– Eftersom jag undervisat tillfrågades jag och började, berättar han.

Svårare än så var det inte.

Sedan har han fortsatt och nu är han en av dem som varit mentor för flest studenter.

Högskolor erbjuder stöd

Möjligheten att få mentorsstöd är en del av ”Funka” – det pedagogiska stöd som Chalmers och andra högskolor och universitet erbjuder studenter med en dokumenterad och varaktig funktionsnedsättning. På Chalmers är det idag cirka 500 studenter med olika funktionsnedsättningar som får någon form av pedagogiskt stöd. Mest förekommande diagnoser är generella läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, högfungerande autism, det som tidigare kallades Aspergers syndrom, och psykisk ohälsa.

Av de 500 studenterna är det 125 som har diagnosen högfungerande autism. De efterfrågar ofta själva mentorsstöd, men även studenter med psykisk ohälsa efterfrågar stöd av mentor.

Läs också: ”Många tror att det inte finns andra studenter med funktionsnedsättning”

Mentorerna rekryteras vanligen bland studenter i högre årskurser och på senare år även bland pensionerade lärare.

Se vad de har mest nytta av

Nu har det gått fem år sedan Lars Nordlund först blev mentor. Grunden i det han gör är att träffa studenten en gång i veckan.

– Vi tittar på hur det gått under veckan som gick och gör en plan för kommande vecka, vad personen ska fokusera på. Och så kollar vi att det inte är några deadlines som behöver bevakas. Det handlar om att möta olika personer, skapa en relation och se vad de har mest nytta av. Det är lite som lärarrollen är.

Det kan också bli samtal om praktiska frågor, som hur man anmäler sig till olika saker eller hur det går till på en tenta. Det händer också att Lars Nordlund tar kontakt med dem som undervisar – tillsammans med studenten eller med studentens tillstånd.

– När jag gör det finns det oftast en stor förståelse från lärarna för de här studenterna. Det vi tar upp kan vara en allmän oro för hur något ska fungera. En del har jobbigt med muntliga redovisningar och behöver lugnas på den punkten, eller kanske slippa att redovisa i stor grupp.

Trygghet att någon är intresserad

Som lärare och kunnig om det studenterna läser hände det tidigare att Lars Nordlund hjälpte till med att lösa problem ämnesmässigt. Nu svarar han om någon frågar, men annars är det inte meningen att mentorskapet ska ge mer av den typen av hjälp än andra studenter får.

– Men jag föreställer mig att det är väldigt olika mellan olika mentorer.

Så småningom blir de flesta av studenterna mer självgående så att de inte behöver träffas lika regelbundet.

– Jag har flera som bara hör av sig när de vill träffas. Kanske vill de bara prata. Det skapar en trygghet i tillvaron att någon är intresserad.

Frågar inte om diagnoser

Vad studenterna har för diagnoser tar Lars Nordlund inte reda på.

– Jag möter dem förutsättningslöst och skapar en relation. Men de är väldigt olika och har olika behov. En del behöver pushas för att komma igång och tänka på att planera mer. Andra planerar och tänker för mycket så att de inte hinner få något gjort.

För egen del tycker Lars Nordlund att det är ”en lektion i ödmjukhet” att vara mentor.

– Det är intressant att träffa olika människor och att sätta sig in i hur det är för individer med olika förutsättningar. Det är bra erfarenheter att ha med sig i umgänget med alla människor, säger han.

Karin Thorsell