Ett dyk från en bastuflotte gjorde Martin Bretz förlamad. Trots det kunde han plugga till civilingenjör och jobbar nu heltid. Hans önskan är att smälta in, men när planeringen brister kan han behöva bli buren av kollegorna.
November 2004. Martin Bretz är 19 år och hemma i Härnösand på helgpermis från lumpen. Han badar bastu med kompisar och går ut för att svalka ner sig. Men att det är grunt bredvid flotten syns inte i mörkret.
– Det svartnade när jag dök i och när jag vaknade upp låg jag med huvudet ner i vattnet. Först försökte jag röra armarna och sedan benen, utan att lyckas. Jag förstod direkt att jag var förlamad, berättar Martin Bretz i en intervju i Tidningen Ångermanland tidigare i år.
Orörlig och med huvudet ner i vattnet trodde han att han skulle dö, men kompisarna upptäckte honom och kom till räddning. Det blev ambulans till sjukhuset i Sundsvall och sedan transport till universitetssjukhuset i Umeå.
”Fick lära mig allt”
När Ingenjören träffar Martin Bretz på jobbet i Tekniska nämndhuset i Stockholm har det gått 19 år sedan olyckan. Han har bott i Stockholm en stor del av tiden sedan dess och i början gick mycket tid till rehabilitering.
– Jag fick lära mig allt, hur man blir självständig, att finna mig i min nya situation.
Mycket utöver jobbet
Förutom att jobba som planarkitekt spelar Martin Bretz rullstolsrugby och tävlade i Paralympics i London 2012.
Han har tillsammans med två andra återstartat en seglingsklubb för rullstolsburna och köpt in en segelbåt. ”Så att folk i rullstol ska få komma ut och segla.”
På KTH var han engagerad i arbetsmarknadsmässorna Lava och Armada, i mottagningen och i samhällsbyggnadssektionens spex.
Parallellt med rehabiliteringen började han plugga enstaka kurser. Tanken på att bli ingenjör hade funnits under gymnasietiden och efter ett par år kände han sig redo att testa. Och efter ytterligare ett par vändor när han funderade över vad han ville läsa började han plugga till civilingenjör i samhällsbyggnad på KTH.
Längst fram eller längst bak på föreläsningar
Utmaningen på KTH för en person i rullstol var de äldre byggnaderna och att skolan ligger i en backe.
– Jobbigast var backen med kullersten och värst var det när det snöade. Ibland kom jag för sent till föreläsningar för att det tog sådan tid att ta mig från en plats till en annan.
Men problemen fick Martin Bretz att komma på lösningar.
– Jag hittade alla genvägar på KTH. Jag lärde mig hur husen är ihopkopplade. Att man kunde ta hissen upp i ena huset, ta en korridor över till ett annat hus och åka ner där. Mina kursare ställde gärna upp och hjälpte till också, men jag ville klara mig själv så gott jag kunde.
Han upplevde att han fick snabb respons när han sa till om att det saknades ramp eller dörröppnare någonstans. En mer svårlöslig begränsning var att han med rullstolen bara kunde sitta längst fram eller längst bak i föreläsningssalarna.
– Det är svårt att göra en lokal tillgänglig, men det hade varit bra med mer valfrihet, att kunna sitta uppe, nere eller i mitten. Men det här är ju många år sedan.
Martin Bretz tycker att fler rullstolsburna borde plugga. Att arbetslösheten för personer med funktionshinder är hög.
– Man behöver inte gå en masterutbildning, men en kandidat är bättre än att sitta hemma.
”Hur funkar det för dig?”
I dag är Martin Bretz planarkitekt i Stockholms stad. Han gillar att skapa nytt, gillar kombinationen av teknik och konst men ogillar de långa processerna.
– Av mina projekt har en förskola och några villor blivit klara på de sju år jag varit här, men inga av mina stora projekt. Man får vara tålmodig när man är med så tidigt i processen.
Ett projekt han är ansvarig för är tvärbanans dragning till Kista som han ser fram emot att åka.
Martin Bretz på Tekniska nämndhusets gård. Foto: Karin Thorsell
Liksom på KTH tycker han att det är snabb respons om han säger till om något som behöver fixas. Men Tekniska nämndhuset har byggts om under flera år vilket varit en extra utmaning.
– Det är ingen som kommer till mig och frågar ”Vi ska göra om, hur funkar det för dig?”. Ibland kommer förvaltningen i efterhand och frågar, men ofta behöver jag säga till. Det tar tid från mitt arbete och ibland orkar jag inte ta tag i det.
Kaffe, entré och brandövning
Tillgängligheten i samhället blir bättre och bättre. Men ändå finns mycket som ställer till det. Martin Bretz har varit med om möten bokade i rum som han inte kan ta sig till, att kaffemuggar står långt in på bänken så att han har svårt att nå dem.
– Det har också hänt att det varit en buss som varit felbeställd när vi ska åka iväg med jobbet, att den saknat hiss för rullstol. Ibland har det löst sig med att man bär in mig. Det går att lösa – men det ska ju kännas ok och det är det inte för alla.
En grundfunktion som tidigare har saknats i Tekniska nämndhuset är att kunna ta sig in genom huvudentrén som alla andra. Entrén har några trappsteg och ingen hiss. Det har gjort att Martin ibland behövt gå 5 minuter före kollegorna när de ska ut på lunch. Liknande upplevelser har Martin hört från rullstolsburna kompisar på sina arbetsplatser.
Brandövningar är ett annat jobbigt kapitel. Martin Bretz har rullstolsburna kompisar som stannar hemma om det ska vara brandövning. Själv behöver han bara ta sig ut i trapphuset, för det är brandsäkert, och sedan ringa nödtelefonen och säga att han är där.
– Om nödsituationen kräver så kan någon hjälpa en. Att jag blir buren eller att man drar rullstolen nedför trappan. Men det är annat under en övning. Då ska man inte utsätta sig själv eller andra för den stressen och risken.
Skriva om rullstol i cv:t?
Att vara på jobbet på heltid är inte optimalt för Martin Bretz. Efter sex timmar i rullstolen får han ont i kroppen. Därför blev pandemin en hjälp med mer acceptans för hemarbete. Och den dagen vi ses har han jobbat hemma fram till lunch och sedan på kontoret.
Hans uppmaning till arbetsgivare är att vara anpassningsbar – man kanske inte måste jobba prick 8–17.
”För min del med stadsplanering så är det en fördel att veta hur det är att vara rullstolsburen”, säger Martin Bretz. Foto: Karin Thorsell
Martin Bretz uppmanar också kollegor, chefer och andra att inte förutsätta saker – att inte tänka ”det här fungerar nog inte” eller ”det här fungerar nog” eller ”hen blir nog sur om jag frågar” – utan att helt enkelt fråga personen i rullstol: Hur skulle det här fungera för dig?
I forum för rullstolsburna förekommer diskussioner om man ska skriva att man är rullstolsburen när man söker jobb. Martin Bretz berättar om en 50-åring han känner som aldrig skrivit det, vilket ibland lett till förvåning när han dykt upp på intervju.
– Jag tycker att man i stället ska vända det till sin fördel. Ofta har man varit med om något traumatiskt som man klarat av. För min del med stadsplanering så är det en fördel att veta hur det är att vara rullstolsburen.
Martin Bretz önskar att det blev fler personer i rullstol på arbetsplatserna.
– Vi som har en funktionsnedsättning behöver vara ute och synas, jobba som andra, oavsett om det är på 20, 50 eller 80 procent. Det skulle synliggöra vad som funkar eller inte, så att man kan fixa det och att samhället därmed blir bättre.
