Första dagen på jobbet som chef för Ericsson i varma och fuktiga Singapore uppträdde Ann Emilson i rosa linnekostym. Det gjorde hon inte om.
– Det var så fel det kunde bli, säger hon med ett skratt.
Efter blundern med linnekostymen gick hennes marknadsföringsansvariga igenom garderoben och avkunnade ett ”can” eller ”cannot” över plaggen. Skor med öppen tå och knäkorta kjolar gick bort.
– Chefsbilden i Asien är annorlunda än i Sverige, berättar Ann Emilson, som sedan 2009 är tillbaka i Kista som Head of Network Transfer Program.
– Där är du The President och det ska synas. Frisyr, makeup, kläder – du ska utstråla makt. De anställda vill att du ska lyckas och se bra ut för då känner de sig också lyckade.
Ann Emilson är glad att hon fick hjälp med hur hon skulle se ut även om det innebar att hon var tvungen att ha mascara varje dag och började bry sig om hur hennes naglar såg ut.
– När jag kom så var det ”Wow, here comes the president!”. Det var litet svårt att ta i början men jag fick proffsguidning av mina medarbetare. Jag hade en assistent, en ekonomiskt ansvarig, en marketingansvarig och en som skötte all organisation och juridik. Det var fantastiskt med sådan uppbackning! Det är ju mycket som kan gå fel. Bara vår europeiska vana vid fasta handslag. I Asien är det kränkande!
– En stor skillnad mot att bli chef i Sverige är också att när du blir chef utomlands så får du ett mycket större ansvarsområde med kunder och anställda. Det är ett mer komplext jobb och du är långt från huvudkontoret. Och du måste bli en av dem, välja sida, inte hänga kvar som en utskickad från huvudkontoret. Säga att ”ert jobb är helt avgörande för dem som jobbar i företaget”, ”hur bra ni säljer avgör hur det går för företaget och hur attraktivt det är”.
I Asien finns inte samma anställningsskydd som i Sverige. Folk kan få gå på dagen och det är hög personalomsättning. Att vara en attraktiv arbetsgivare får en helt annan mening än att försöka få med svenska medarbetare på en enstaka after work-öl.
Och högsta chefen förväntas, förutom att utstråla makt, också delta i mängder av aktiviteter för de anställda som att sjunga Karaoke och klä ut sig.
Ericsson med sina svenska grundvärderingar var uppskattat som arbetsgivare, men något särkskilt svenskt företag var det inte. Till stor förvåning för de svenska politiker som ibland kom på besök och väntade sig svenska anställda, var där bara någon handfull svenskar men minst tio olika andra nationaliteter.
I Europa är arbetstagarna ofta mer homogena och de flesta är kristna. I Asien är det många olika nationaliteter och religioner. Företagen tar hänsyn till det och vet att det måste finnas mat som passar alla när det är fest och att olika religiösa högtider och sedvänjor är viktiga.
Kanske bäddade vanan vid att hantera olikheter för att Ann aldrig upplevde det som särskilt udda att hon var kvinna och chef. Hon hade många kvinnliga chefer runt sig och det var ingen stor sak i Singapore.
– Hur du agerade i förhandlingar och när något oförutsett problem inträffade var det som var viktigt och gav dig respekt hos kunderna, säger hon. Där var mitt tekniska kunnande också viktigt.
Respekt fick hon också för sitt framträdande på den första julfesten på Ericsson i Singapore.
– Vi var på ett diskotek. Jag förväntades säga något peppande men hade ingen aning om vad, det kunde bli hur trist som helst. Som gammal gymnast fick jag ingivelsen att göra en handvolt in på scenen. Alla tystnade. Så sade Dj:n ”Det där får vi nog ta om så att alla hänger med”. Jag gjorde det igen och folk jublade. Det blev ett bra framträdande! Ibland måste man följa sin personlighet och då är jag en småstadstjej från Tidaholm.
När Ann fick erbjudandet om att bli chef för Singapore hade hon tre barn mellan fem och nio år. Hon hade varit chef utomlands tidigare men alltid i Europa.
Det första året i Asien var hennes man hemma med barnen men sedan började han också jobba. Familjen hade en barnflicka, något helt naturligt i Asien.
– Att få ihop karriär och familj är nog lättare där, man kan ha barnflicka och det går att åka taxi för trettio kronor. Ingen förväntar sig att du ska skjutsa barnen överallt som här hemma.
– Jag jobbade jättemycket i Singapore. Delvis kunde jag det för att jag har prioriterat min familj tidigare. Jag har varit mammaledig i fyra år så jag kände att jag kunde satsa hårt under en tid.
– Men visst, jag var mamman som aldrig var där! Och inte passade jag in bland de svenska hemmafruar som fanns i Singapore heller. Jag trodde att vi ganska snabbt skulle få svenska vänner men det fick vi inte. Jag som alltid brukar bli en i gänget fick istället vänner bland vd:arna i de stora asiatiska företagen. Och dem har jag kvar.
– Jag var Country President, men det är en titel man lånar. Och jag visste att det inte skulle vara någon röd matta när jag kom hem, det är det oftast inte. Jag lämnade inte Singapore för en annan tjänst utan för att jag var färdig med jobbet.
När Ann och familjen kom hem tog hon några månader ledigt. Nu arbetar hon med att driva förändring internt på Ericsson i Kista.
– Singaporejobbet var urhäftigt, men jag vill också ha andra roller än att vara chef. Nu prioriterar jag familjen. Det är fantastiskt att ha en arbetsgivare som ger mig möjlighet att göra båda sakerna.
I Singapore kommer man förmodligen bland annat komma ihåg henne för de där volterna.
– Som avslutning bad de mig att gå på händer – och det gjorde jag förstås!
