Snart bor vi alla i städer, sägs det. Och hur blir det då?
”Ett utvecklat land är inte ett där alla åker bil utan där rika människor har lärt sig åka kollektivt” citerar Miljörapporten Bogotas borgmästare.
Hm- om alla ska åka kollektivt så bör man nog undvika att åka kollektivt – i alla fall på de tider som man verkligen skulle behöva åka kollektivt. Bara de hoppfulla framtidsprognoserna om några procent fler stockholmare som tar kollektivtrafik gör att jag drar in magen. ”Var god gå längre in i vagnen”!
Jag vet att det blir ett cirkelresonemang men varje gång jag satsar på att ta mig till jobbet med kollektivtrafiken blir det fel. Det är en fråga om timing och just här brister det/jag/SL. I morse tog det 25 minuter att åka de cirka 200 meterna från avfarten från Centralbron upp till Centralstationen. Och där finns inte ens någon trottoar som man kan be att få bli avsläppt på.
Istället lyssnar vi passagerare tålmodigt på musik, läser e-böcker, spelar spel eller svara på jobbmejl.
Så i viss mån kan man säga att trafikinfarkten främjar utvecklingen inom digital underhållning, konsumtion och produktion. De som sitter i sina bilbubblor lyssnar också eller talar i telefon. Jag har annars svårt att läsa på bussen men i rusningstrafik går det så långsamt att inte ens jag mår illa. Kanske är det svenska spelundret baserat på trafiksituationen i storstäderna?
De dagar jag inte är väldigt trött (de flesta, faktiskt) går jag till jobbet. När jag är nästan framme brukar jag se bussen som min man tar passera mig. Den har då fastnat någonstans medan jag har knatat på. Så slår jag två flugor i en smäll – kommer fram i tid och får vardagsmotion. Fast så mycket spel och e-böcker blir det ju inte. Några jobbsamtal på sin höjd, eller någon podkast om vädret inte gör att jag hellre ser på båtarna i Nybroviken.
