Arbetsmarknadsjournalistiken har blivit en bristvara i riksmedierna, utkonkurrerad av börskurser och karriärtips. Om ingen ser var och hur samhällets tillgångar skapas riskerar den svenska modellen att eroderas.
– När jag gick på gymnasiet fick vi lära oss hur arbetsmarknaden fungerade med hjälp av klipp ur dagstidningarna, säger Heike Erkers ordförande för SSR och berättar samtidigt att hon nyligen mötte en journalist som trodde att det fanns tre svenska fackförbund: LO, TCO och Saco och när hon förklarade att hon företrädde SSR så blev reaktionen ”aha du är Saco!”
– När jag gick i skolan kunde vi läsa oss till vad lönebildning var och hur den gick till. I dag är det en tipsruta ”så talar du bäst med chefen”.
Frågan om vart skildringen av hur pengarna i samhället uppstår, vad som händer på arbetsplatserna och hur det hänger ihop med parternas arbete på lokal- och central nivå, har tagit vägen, diskuterades vid ett seminarium på Saco på måndagen. Utgångspunkten var ett kapitel i Institutet för mediestudiers årsbok där arbetslivsjournalisten Anna Danielsson Öberg analyserar tillståndet i den svenska arbetsmarknadsbevakningen. Och hon finner att den har minskat rejält. Den ekonomiska bevakning handlar i dag om andra frågor och kunskapen om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar har försämrats.
Att det är så intygade bland andra Ingela Gardner Sundström från Sveriges Kommuner och Landsting som beskrev hur det nya avgiftsbestämda pensionsavtal som hösten 2013 förhandlades fram för dryga miljonen anställda inom kommuner landsting och regioner praktiskt taget tegs ihjäl av medierna.
En annan stor händelse för arbetsmarknaden som aldrig blev någon riksnyhet var när privattjänstemännen före jul skulle ta ställning till ett förslag att förhandla bort turordningsreglerna i Las, och den spricka i PTK som då visade sig. I stort sett bara fackföreningspress och Svenska Dagbladet uppmärksammade det.
Ingela Gardner Sundström trodde att den sämre bevakningen delvis beror på sämre kunskap hos journalisterna. Och Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, menade att vi står inför både ett demokratiproblem, när det som sker på arbetsmarknaden inte länger granskas och beskrivs, men också inför ett relevansproblem: Den svenska modellen på arbetsmarknaden, med förhandlingar och avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare riskerar att förlora i relevans eftersom allt färre känner till hur den fungerar och vad den har för betydelse.
– De senaste åren har vi kunnat se en rad viktiga händelser som inte har uppmärksammats i medierna. Vi som är med och förhandlar om frågorna är betjänta av en medial diskussion, att viktiga frågor ställs och att vi kan bli ifrågasatta. Annars försvinner transparensen och hela vår modell riskerar att förlora sin legitimitet.
Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen höll med:
– Det är inte bra att intresset är så lågt. Kanske måste vi själva ta på oss mer av folkbildningsuppgiften och berätta vad vi gör och varför det är viktigt.
Eko-chefen Ann Lagercrantz, SVT:s Robert Olsson och Olle Zachrison från Svenska Dagbladet tyckte att bilden delvis stämde och att den nya och större konkurrensen i medierna bidrog till färre specialreportrar inom alla områden vilket i en förlängning leder till att kunskaperna blir sämre och till att mer komplicerade frågor kanske lämnas därhän.
Men DN:s förre chefredaktör Svante Nycander sade att han trodde att det här handlar om något mycket större än om att man inte rapporterar om avtal. Intresset för frågorna har avtagit takt med att kunskapen om dem har minskat. Både medier och parter har ett ansvar i och med att de har övergivit de folkbildningsambitioner som förut fanns i samhället.
Och SVT:s Robert Olsson menade att parterna faktiskt kan göra en hel del för att få upp sina frågor på agendan igen.
– Ni avhänder er ansvaret för den medielogik som gäller i samhället. Men ni kan faktiskt styra den genom att förfina era verktyg som många andra gör.
Jenny Grensman
Boken som diskuterades på seminariet heter Vad får vi inte veta? och är utgiven av Stiftelsen Institutet för mediestudier SIMO.
