Viktor Mayer Schönberger är biträdande professor vid National University of Singapore och forskar om informationens roll i ett nätverkssamhälle. Han skrev boken Delete – the Virtue of Forgetting in the Digital Age för att han inte tycker att baksidorna med de växande lagringsmöjligheterna för digital information har uppmärksammats tillräckligt. Ingenjören ställde några frågor till honom med anledning av att vi publicerar ett utdrag ur hans bok i nummer 1.
Ungdomar i dag kommunicerar genom Facebook, bloggar och andra sociala medier. De verkar inte särskilt oroliga för sitt privatliv. Tror du att vi i framtiden kommer att fästa mindre uppmärksamhet vid vad som sägs på nätet i olika forum?
V S-M: Nej det tror jag inte. Jag tror att den digitala generationen som använder Internet för att dela även vardaglig information med andra ser Twitter, Facebook med mera som den digitala motsvarigheten till ett vanligt samtal. De uppfattar det som flyktigt, som några snabba meningar som du byter med en vän du stöter ihop med på gatan. Problemet är att det inte fungerar så. I motsats till ett vanligt, muntligt samtal, så lagras den digitala kommunikationen, hålls tillgänglig och glöms inte bort. När de unga blir medvetna om det här missförståndet gör de som alla andra – delar med sig mindre av vardagsinformation på nätet än förut.
Måste vi sluta med sociala medier för att inte orsaka oss själva skada?
V M-S: Nej det behöver vi inte. Vi måste bara utveckla dem så att de inte kommer ihåg allt för alltid, göra dem litet mer lika vanliga, analoga, samtal.
Vem ska ta tag i problemet?
Jag tror att vi måste ta tag i det själva. När vi lagrar information borde vi ha ett slutdatum. Det skulle få oss att reflektera över att information oftast är beroende av ett visst sammanhang i tid och rum för att ha en mening och att den inte behöver lagras för alltid.
Människor förstår faran med evigt minne. De förstår vikten av att få chansen att välja hur länge information ska finnas kvar istället för att den automatiskt lagras i evighet.
(Några veckor före vår publicering kommer nyheten att en ung man som arbetat på ett svensk dagis inte är välkommen tillbaka sedan en förälder sett en flera år gammal bild av honom på nätet där han hade på sig en mössa av märket Pornstar.)
Jag håller inte helt med Schönberger. Att förstöra information är något som jag starkt ogillar. Låt oss ta biblioteket i Alexandria som ett exempel. När det förstördes gick mänsklig kunskap från flera generationer förlorad. Även om facebook inte kan jämföras med antikens främsta bibliotek så finns det en stor risk med att radera det som finns på nätet. Det kan vara så att framtida forskare vill använda de data som genererats. Om vi har raderat dem kommer framtiden att förbanna oss som bokbrännare.
Däremot ser jag ett problem i att informationen finns bara ett musklick bort. Om det skulle krävas en ansträngning bortom google för att hitta det där gamla fotot från nollningen så skulle det antagligen inte hittas så lätt, och framförallt så skulle det signalera att det är historia.
För att sammanfatta: informationen ska inte förstöras, men den kan gärna göras mer svåråtkomlig med tiden.
Hej,
läste med intresse Schönbergers essä i Ingenjören 1/2010. Ämnet är onekligen intressant, men problemet verkar snarare vara folks bristande omdöme än den stora tillgången till information. Således verkar det knappast omdömesgillt att neka en person ett jobb som lärare p.g.a. ett gammalt foto där personen är utklädd och dricker ur en plastmugg… Angående det andra fallet (där en person nekades inresa i USA p.g.a. att personen ifråga hade skrivit i en tidsskrift att han hade använt en illegal drog på 1960-talet), så ställs den frågan (om man har använt droger) om jag inte missminner mig till samtliga resenärer som flyger till USA? (Lustigt nog ställs denna och andra mer eller mindre irrelevanta frågor när man sitter på planet…) Problemet i det fallet var alltså inte egentligen inte skrivelsen i tidsskriften, utan det faktum att han hade använt en illegal drog, i kombination med USA:s ”fundamentalistiska” inresepolicy. Känns som Schönberger försöker göra en höna av en fjäder…