Vetenskapsrådet har fått i uppdrag att ta fram ett system för kollegial granskning som en metod att värdera kvaliteten i forskningen.
Ett mått som sedan till viss del ska styra resursfördelningen.
De statliga basanslagen till universiteten i Sverige består av ungefär 60 miljarder kronor. Men enligt en proposition från år 2012 ska 20 procent av anslagen konkurrensutsättas från år 2016. Hittills har man värderat forskningskvaliteten utifrån tre måttstockar: antal publikationer, externa anslag och citeringar. Nu ska man försöka ta in kollegial granskning som som metod.
Problemet är att villkoren för hur man kan mäta kvalitet i exempelvis tekniska ämnen skiljer sig betydligt från hur man mäter humaniora. Regeringen gav därför Vetenskapsrådet i uppdrag att utreda hur kollegial granskning kan användas som metod, ett förslag som de lägger fram till regeringen i december.
Kollegial granskning är den äldsta metoden för att granska kvalitet som använts inom akademin, framför allt inom humaniora. Forskare läser helt enkelt varandras arbeten. Det nya är att den kollegiala granskningen nu kopplas till tilldelningen av de statliga resurserna. Men det är inte så att en professor kan höja sin skrivbordsgrannes forskningsalster till skyarna och därmed få mer pengar till den egna institutionen. De som ska läsa de akademiska arbetena är en granskningspanel bestående av 900 personer, varav 500 är externa granskare.
Granskarna är fördelade på fem vetenskapsområden: naturvetenskap, teknik, medicin, samhällsvetenskap och humaniora. Under dem finns ytterligare 24 forskningsområden. Och det som ska bedömas i den kollegiala granskningen är tre indikatorer. Tyngst väger ”vetenskaplig kvalitet” (viktning på 70 procent), alltså hur pass nytänkande och väl genomförd forskningen är. Därefter bedöms ”kvalitetsutvecklande faktorer” (15 procent) som bland annat handlar om hur bra man är på samarbeten och jämställdhet. Samma tyngd (15 procent) har ”forskningens relevans”. Det vill säga vilket genomslag forskningen har haft utanför akademin. Det är den faktor som vållat mest debatt och fortfarande är kontroversiell. Hur mäter man betydelsen av forskning? Är det mer värt med ett resultat som har betydelse för många människor än ett som visserligen får stort genomslag men i en smal fråga? Och när ska ”effekten” mätas? Ibland tar det flera år att se konsekvenser av ett visst forskningsresultat.
Kostnaden för att bedriva kollegial granskning beräknas till runt 170 miljoner kronor för varje sexårscykel.
Parallellt med Vetenskapsrådets uppdrag att ta fram en modell som värderar forskning har Vinnova fått uppgiften att skapa en modell för att mäta hur mycket ett universitet samverkar med det omgivande samhället. Alltså hur väl lärosätena sköter sin tredje uppgift. Vinnova lämnade sitt förslag i maj och de inkomna remissvaren håller nu på att sammanställas. Ifall även denna mätning ska vägas in när de statliga anslagen fördelas från och med 2016 är inte klart. Vinnova har till en början fått 60 miljoner kronor per år för 2015 och 2016 att fördela till lärosäten efter deras förmåga att samverka. Därmed har de två år på sig att testa modellen. Både Vinnova och Vetenskapsrådet har uttryckt önskan om att samverkan ska ingå i utvärderingssystemet. Regeringen avgör frågan.
I övriga världen finns exempel på vitt skilda sätt att förhålla sig till konkurrensutsättning av forskningsanslag. Från Storbritannien, som låter 70 procent av anslagen fördelas i konkurrens, via Australien som gör på samma sätt med fyra procent av anslagen, till Nederländerna som inte alls knutit anslagen till forskningskvalité. Men där alla frivilligt valt att ansluta sig till systemet som mäter kvalité. I en strävan efter att profilera sig och locka studenter bedömer universiteten det som väsentligt att vara med.
Sveriges Ingenjörers hållning i frågan är en önskan om att så långt det går hålla ihop universitetssystemet och sträva efter en sammanhållen universitetspolitik för utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället.
— Det kommer alltid att vara diskussioner och stridigheter om sådana här frågor men förbundet önskar sig ett robust och transparent system, säger Laila Abdallah, Sveriges Ingenjörer.
Marit Larsdotter
