För att höja kvaliteten på högre utbildning bör lärosätena få mer frihet och vi behöver också införa en gemensam betygsskala för alla, menar författarna till en ny bok.
Utgångspunkten för tisdagsmorgonens samtal om svensk högskoleutbildning i Arméhuset i Stockholm var boken ”Universitetsreform! – Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen”, en bok som tankesmedjan Den nya välfärden ligger bakom.
Enligt Patrik Engellau, styrelseordförande i tankesmedjan och en av författarna till boken, finns det ”oerhörda incitament till betygsinflation” på landets lärosäten i dag. Ett av felen i dagens system är att institutionerna själva sätter betyg på tentor och uppsatser, vilket han menar är som att låta någon attestera sin egen faktura. Genom att införa en gemensam betygsskala för alla lärosäten och låta andra institutioner rätta tentor skulle incitamenten till betygsinflation minska och betygen skulle också bli jämförbara, menade han.
Magnus Henrekson, professor och vd på Institutet för näringslivsforskning, är medförfattare till boken. Han menade att det system vi har inom högre utbildning i dag inte levererar det samhälle vi vill ha. Ett skäl är att studenterna har allt svagare förkunskaper. Ett annat är att lärare inte har någon extern betygssättning.
– Man kan inte ta spjärn mot någonting. I stället är det så att om studenten misslyckas och jag bara får halva betalningen riskerar jag att bli övertalig och få sluta, sade han.
Andelen som läser vidare på högskolor och universitet har ökat, men resurserna till lärosätena har inte ökat i lika hög grad. Det har lett till mindre lärarledd tid, inom främst humaniora, framhöll Magnus Henrekson som efterfrågade mer resurser för att öka den lärarledda tiden, framför allt inom humaniora och det samhällsvetenskapliga området. Om staten inte skjuter till mer pengar kan ett alternativ vara att införa studieavgifter, även om det i den bästa av världar inte ska behövas, tyckte han.
– Då kan studenterna ställa andra krav på undervisningen. Som lärare kan du också ställa andra krav, sade Magnus Henrekson.
Örebro universitets rektor Jens Schollin tyckte att den stora nyttan med boken var att den lyfter universitetsdebatten på ett sätt som behövs. Utbildningsdelen av högskolan har inte varit i fokus på många år, ansåg Jens Schollin. Att det behövs mer resurser till utbildning var han överens med Magnus Henrekson om. Däremot trodde han inte på att införa avgifter för studenterna. Det, menade han, kan leda till en kommersialisering som inte hör hemma på universiteten och även till ett urval av studenter på fel grunder.
Ebba Witt-Brattström är professor vid Helsingfors universitet med erfarenhet av att jobba vid flera svenska lärosäten. Hon berättade att hon är nöjd med det finska universitetssystemet. Där finns en stark profession, studenter som kommer in på inträdesprov och kommer från en kunskapsskola. Dessutom tillämpas Bologna-skalan övergripande.
Hon tyckte att det absolut var dags att titta närmare på de svenska lärosätenas grundutbildning och att det är bra att det sker. Hon var dock kritisk till att det alltid blir från ett uppifrån-ned-perspektiv.
– Det förblir oklart vad professionen ska göra, förutom att ställa krav och sätta betyg.
Forskningsbaserad undervisning är bra undervisning, enligt Ebba Witt-Brattström. Men om du undervisar hela tiden hinner du inte forska. Och ett stort elevantal påverkar också kvaliteten på utbildningarna och vilken typ av feedback studenter kan få, framhöll hon.
– Det måste man diskutera. Varför har professionen så dåliga villkor i Sverige?
Från lärarhåll stärker man professionen genom att ge mer resurser och ha duktiga studenter, ansåg hon.
Att anslagsbeloppen till universiteten hela tiden urholkas är ett av de mest fundamentala problemen sett till utbildningskvalitet, enligt Ursula Berge, samhällspolitisk chef för Akademikerförbundet SSR. Det behöver diskuteras. Hon var kritiskt till att lösa resursfrågan genom att införa studieavgifter.
– Det leder till att man tar in studenter på andra meriter än kunskapsmeriter. Det innebär en selektering utifrån socioekonomisk bakgrund, ansåg Ursula Berge.
Men Magnus Henrekson framhöll att fördelen med att införa en avgift skulle vara att studenterna skulle behöva fundera på om det verkligen är värt att gå en viss utbildning.
– Där det inte finns en prislapp värderas det inte särskilt högt. Men det ska inte leda till social snedrekrytering, sade han och menade att om avgiften skulle röra sig om 5 000 kronor per termin skulle det inte påverka intaget utifrån socioekonomisk bakgrund.
Ursula Berge höll dock fast vid att även det skulle leda till snedrekrytering och att det dessutom skulle ge incitament att höja avgifterna ytterligare, allt eftersom. Enligt Ursula Berge skulle införandet av terminsavgifter urholka kunskapsidealet.
I boken framhålls att Norge och Danmark har bättre kvalitet på sina universitetsutbildningar. Det beror på att lärarna har minst 50 procent forskning i sin tjänst, ansåg Ebba Witt-Brattström, som också framhöll att arbetsbelastningen på lärarna måste bli mindre.
Patrik Engellau förespråkade mer frihet för lärosätena att själva bestämma till exempel hur de ska sköta antagningen av studenter och om de vill införa studieavgifter eller ej. Men frihet betyder ansvar och är man beredd att ta det? undrade Jens Schollin.
Ania Obminska
