Nanopartiklars toxicitet är ännu svår att bedöma. Ökad användning kan innebära risker för dem som jobbar med tillverkningen. Enligt Maria Hedmer vid Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet behövs fler studier av deras toxicitet för att kunna ta fram gränsvärden.
Ämnen får nya egenskaper när de uppträder i nanostorlek. Deras kemiska, elektriska och toxiska egenskaper förändras. Det är inte längre bara de kemiska egenskaperna som spelar roll, utan även formen och storleken på partiklarna kan påverka ämnets toxicitet. Ett ämne som i vanliga fall är ofarligt, kan då blir farligt.
När produktion och användning av nanomaterial ökar, ökar också antalet personer som kan exponeras för partiklar. Störst risk är det för dem som arbetar med tillverkningen.
– Några gränsvärden finns ännu inte, berättade Maria Hedmer, yrkeshygieniker och forskare vid Lunds universitet, vid ett föredrag på PTK i går.
Partiklar som är mindre än 100 nanometer, det vill säga mindre än en tiotusendels millimeter, räknas som nanopartiklar. Nanopartiklar är inget nytt. De finns naturligt i luften vid skogsbränder och vulkanutbrott. De produceras oavsiktligt även till vardags av levande ljus och förbränningsmotorer. Ett ljus producerar runt en miljon partiklar per minut medan en förbränningsmotor genererar i storleksordningen hundra miljarder partiklar per minut.
Maria Hedmers forskargrupp studerar främst avsiktligt tillverkade nanopartiklar. De finns i ett flertal olika produkter som målarfärg, däck, glas solkrämer och stekpannor. De finns även i cement och som bakteriedödande silverpartiklar i kläder.
En typ av nanopartiklar är uppbyggda av kol. De kan anta flera olika former: bollar (fullerener), rör (kolnanorör) eller extremt tunna plattor (grafen). Kolnanorör har flera användbara egenskaper. Det kan vara elektriskt ledande eller fungera som halvledare. Det är både starkt och böjligt och används som armering i plast, gummi, färg och kompositmaterial som används i bilar, flygplan och sportutrustning.
På grund av sin litenhet kan nanopartiklarna, särskilt om de är luftburna, orsaka sjukdomar i lungorna. Maria Hedmer jämförde magens och hudens yta, som är runt en respektive två kvadratmeter på en vuxen människa, med lungornas inre yta som är runt 100 kvadratmeter. Människan har olika skyddande system för lungorna, men nanopartiklar, till exempel kolnanorör, som till formen liknar asbestfibrer, är så små att de kan nå ända ner till lungornas alveoler, där luftutbytet till blodet äger rum. Kroppen kan inte göra sig av med partiklarna som kan orsaka hjärt- och kärlsjukdomar eller cancer.
Maria Hedmers forskargrupp har undersökt arbetsmiljön i några laboratorier där man framställer nanopartiklar. De har sett exempel på att nanomaterialen hanteras mycket bra, inkapslat och med dragskåp och bra andningsskydd, men ibland hanteras materialen öppet, utan säkerhetshöjande inneslutningar. Personalen tar ibland av sig sina skyddsmasker och de som städar lokalerna har inte alltid någon skyddsutrustning.
– Nanotekniken är redan etablerad i samhället. Men vi bör tillämpa försiktighetsprincipen tills gränsvärden har tagits fram. Och för att kunna sätta gränsvärden behövs fler toxicitetsstudier, sade hon.
Sture Henckel
