Monica Normark är snart färdig doktorand inom teknisk kemi. Hon skrev nyligen en debattartikel om hur forskare väljer bort en akademisk karriär. De gör det trots att de är både skickliga och ambitiösa. Orsaken är ofta att en karriär som forskare ger mycket sämre trygghet än i övriga arbetslivet.
En akademisk karriär kantas av tidsbegränsade och otrygga tjänster. Efter disputationen följer ofta några år som postdoktorandtjänst, ofta kallad en postdoc. Det är en tidsbegränsad anställning, i många fall finansierad genom stipendier. Om den är framgångsrik kan man söka jobb som forskarassistent, men även den är tidsbegränsad och innebär att man söker egna pengar till forskningen och börjar handleda andra doktorander som biträdande handledare. Efter ytterligare flera års meritering kan man nå högre befattningar inom akademin som gruppledare, då oftast som professor.
Men det har blivit allt trängre i akademins karriärtrappa. Många fortsätter långt upp i medelåldern med att hanka sig fram på tidsbegränsade tjänster. Andra väljer att hoppa av forskningen helt och hållet. Monica Normark som är teknisk doktorand i Umeå och även ledamot i Sveriges Ingenjörers styrelse uppmanar till förändrade regler i socialförsäkringsreglerna.
Vad är problemet med reglerna som de ser ut i dag?
– Om man har en tjänst som finansieras av stipendier utförsäkras man efter ett år. Samtidigt befinner sig många forskare på den här nivån i en period i livet där de vill skaffa familj, barn eller fler barn. Men om en postdoc-tjänst finansieras av stipendier, förlorar man sin skattegrundande inkomst. Det beror på hur den individuella tjänsten ser ut, men ofta är det så. Man kanske både vill fortsätta och har kompetensen, men man vågar inte för att man då blir av med den sociala tryggheten. Det kan göra att skickliga forskare väljer bort en akademisk karriär.
Vad menar du med att tre år borde vara överhoppningsbara i socialförsäkringarna?
– I dag kan man hoppa över maximalt ett år i socialförsäkringarna. Men en postdoc-tjänst, till exempel, är längre än så, och om den tjänsten finansieras av stipendier kan man helt förlora sin skattegrundande inkomst.
debattartikeln i västerbottens-kuriren
Monica Normarks debattartikel: Forskares villkor avgörande för länets framtid.
Hur ser din egen situation ut?
– Min situation är ganska lik det där. När jag avslutar mina doktorandstudier kan jag välja mellan en otrygg karriär inom akademin eller att byta och gå till näringslivet och jobba som civilingenjör. Jag har tre barn. Då är det kanske säkrare att söka en tjänst inom industrin. Andra söker efter sina forskarstudier andra karriärvägar med tryggare villkor inom akademin. Men då sker det till priset av att de inte längre meriterar sig som forskare.
Hur ser då näringslivet på nydisputerade, tycker du?
– Det finns en hel del disputerade som går arbetslösa också. Företagen kan ju inte bara ha forskare, men det är ingen nackdel för företagen att ha folk med doktorsexamen, som vet hur man sätter upp en vetenskaplig tes och utformar experiment. Man kan en metodik. Det kanske är lika viktigt som ämnet.
Hur har din debattartikel i Västerbottens-Kuriren bemötts?
– Flera kolleger har hört av sig och bekräftat bilden av otrygghet i forskarkarriären. En skrev på facebook att hon gärna skulle ha stannat i Umeå, men att hon nu forskar i USA. Många forskare får söka sig runt och ta olika tillfälliga anställningar, även de erfarna, högre upp i åldrarna.
Sture Henckel
