Samhället måste frigöra sig från idén om den eviga tillväxten. Det var de inbjudna forskarna överens om när tankesmedjan Fores höll ett seminarium i Stockholm om miljöproblemen.
I ett seminarium i Stockholm i början av februari ställde tankesmedjan Fores frågan om det går att ställa om till ett fossilfritt samhälle inom den tillväxtberoende marknadsekonomin.
Moderatorn Markus Larsson, programchef för Klimat och miljö på tankesmedjan Fores, inledde seminariet med att anknyta till en undersökning av SOM-institutet från 2016 där frågor som klimat, vattenbrist och biologisk mångfald var det som oroade flest svenskar. Förr var vi rädda för massförstörelsevapen och ekonomisk härdsmälta. Men de senaste åren har miljöhoten klättrat på svenskarnas skräcklista.
Kate Raworth, en brittisk ekonom, känd för sin så kallade munkekonomi, var med på länk. Hon vill omvärdera hela grunden för den ekonomiska vetenskapen. I stället för att jaga efter ständig tillväxt måste vi försöka hitta en balans mellan människornas behov och planetens gränser för påfrestningar – ett resonemang som ofta illustreras med en munk, där människans behov representeras av munkens inre kant och planetens gränser representeras av den yttre.
– Ingenting i naturen växer i evighet, sade hon. Vi måste frigöra oss från den låsningen.
Kevin Andersson är gästprofessor vid Centrum för hållbar utveckling i Uppsala och räknas som en av världens främsta klimatforskare (och som av klimatskäl själv aldrig tar flyget). Han tog upp en brännande fråga om teknik. Han påpekade att de klimatmål som man kom överens om i Paris i praktiken bygger på en lögn. Han menar att koldioxidutsläppen minskar för långsamt. Regeringarnas åtaganden från Paris är helt beroende av oprövade teknologier för att dra ut koldioxid ur atmosfären och lagra den långt under marken, så kallad carbon capture and storage, CCS. Han fastslog att de försök som har gjorts med tekniken hittills har visat sig vara dyra och har kantats av problem. Och för att ge effekt måste det genomföras i en skala som aldrig någonsin förut skådats, något han bedömde som helt orealistiskt.
– Om vi ska hålla oss under två grader måste vi i slutet av århundradet ta ut hundratals miljarder ton koldioxid, lika mycket som haven och alla växter tar upp i dag, sade han.
Han hävdade att det aldrig kommer att fungera. I stället måste utsläppen helt enkelt minska desto mer. Sverige som trots allt är bland de bästa i miljöhänseende har en viktig position, menade han. Sverige kan påverka EU som i sin tur kan påverka länder i andra kontinenter.
Han jämförde också med istiden som bara var fem grader kallare än i dag.
– Vi riskerar en temperaturhöjning på fyra grader. Det kan ge värmeböljor med hundratusentals döda bara i Europa, livsmedelskriser och en ökning av havsnivån på över en meter vid nästa sekelskifte.
Den moderate riksdagsmannen Jesper Skalberg Karlsson varnade för alltför hårda krav på industrin. Han hävdade att svenska stålverk smutsar ner mindre än de som finns utomlands och om de måste slå igen, kommer stålet att tillverkas någon annanstans, men med ännu högre koldioxidutsläpp som följd. Vänsterpartisten Jens Holm konstaterade att koldioxidutsläppen speglar världens orättvisor, eftersom det är de rika som släpper ut mer koldioxid. De tio procent i världen som släpper ut mest koldioxid svarar för hälften av alla utsläpp. Om de kunde minska sina utsläpp till genomsnittet, skulle världens samlade koldioxidutsläpp minska med en tredjedel, sade han.
Staffan Laestadius, professor emeritus från KTH och expert på industri och naturresurser, visade kurvor över hur havet värms upp och hur temperaturen i atmosfären ökar varje år. Han visade hur en årlig tillväxt på 3 procent innebär att uttagen av naturresurser fördubblas för varje 25-årsperiod. Thomas Hahn, ekologisk ekonom på Stockholm Resilience Center, höll med och ville se en övergång från det gamla BNP-måttet till nya sätt att mäta livskvalitet.
Talarna var överens, både om att BNP är utdaterat som mått på ett lyckat samhälle, om att utvecklingen sakta har börjat vända mot mer medvetenhet och att utsläppskurvorna sakta vänder. Men alla instämde också i att det går alldeles för långsamt. Enligt Kevin Anderson krävs det stora riktade satsningar för miljön, något som i omfattning liknar Marshallplanen efter andra världskriget, då USA öste in pengar i Europa för att få den krigshärjade kontinenten att komma på fötter igen.
Sture Henckel
