En robot som rör sig med böljande rörelser. Musik som vibrerar i golvet. Ingenjören satt i publiken när ABB:s IRB 6620 dansade i premiärföreställningen av Våroffer på Stockholms stadsteater. Och det var en mäktig och suggestiv syn.
Robot-estetik. Ordet flyger genom huvudet under premiären. För känslan av att robotdansen är vacker och smidig blir så påtaglig. Här finns perfekta rörelser – inget darr på handen när en bänk balanseras på robotarmen och mjukt flyttas till en annan del av scenen. Samtidigt som man får känslan att roboten är mänsklig, levande.
Läs också
Läs om programmerings-arbetet bakom föreställningen i artikeln ”Inte bara industrirobot – nu ska IRB 6620 också dansa på scen”
Läs här om föreställningen och när den spelas på Stockholms Stadsteater.
Det är under den första akten som roboten är med i föreställningn. Då är de ensamma på scenen: dansaren Fredrik ”Benke” Rydman (känd från streetdancegruppen Bounce) och IRB 6620. Och de är en perfekt kombination. Industriroboten skulle inte vara lika rolig att se utan Benke, men Benkes dans lyfter också högre när den sker tillsammans med robotens rörelser.
När Benke som en del av föreställningen pustar ut och torkar svett ur pannan räcker roboten försiktigt fram ett glas vatten. En ömsint gest. I slutet av akten sker också den mesta närkontakten mellan dem och Benke lyfts både med robotarmen instucken i armhålan och genom att ligga på en skiva som roboten håller.
I pausen mellan akterna möter Ingenjören en glad Dennis Helfridson, enhetschef på ABB för Robotics i Sverige.
– Det här känns fantastiskt, säger han. Jag är otroligt imponerad och stolt över mina killar och tjejer, att de kunde få roboten att uttrycka det Benke ville få fram. Jag känner också stolthet inför att det här är något som vi har i vår vardag, som bär upp industrin. Det är roligt att det når ut till en annan publik och att se reaktionerna från dem.
Hugo Andersson, som gjort huvuddelen av programmeringen (läs mer om programmeringen här), är också jättenöjd.
– Under utvecklingen hade jag svårt att förstå hur bra det egentligen kunde bli. Det är inte samma känsla att köra en robot i ett garage i Västerås som det är att köra den på stadsteatern. Så fort ljussättningen och projektioner på skärmar blev klara, scenen fylldes med rök och den mäktiga musiken spelades så kändes det riktigt bra. Det är både häftigt och vackert, säger han.
Karin Thorsell
