Ingenjörerna som jobbar efter 67

Vid nyår höjdes åldern för hur länge man har rätt att vara kvar på jobbet till 68 år. Men hur är det att jobba då? Vi frågade fyra ingenjörer som är över 67 och fortfarande jobbar.

Eva-Britt Pers-Anderson har jobbat inom kärnkraftsindustrin hela sitt yrkesliv. I dag är hon 69 år och arbetar med materialkontroll på kärnkraftverk, på Wesdyne Sweden AB (som ägs av Westinghouse). En skillnad mot tidigare är att hon bara deltar i själva provningsgenomförandet, med bearbetning och utvärdering av provningsdata.

– Jag arbetar inte 8 till 5 varje dag utan jag deltar i arbetet på fält. När provningen är genomförd är mitt uppdrag avslutat. Det är den stora skillnaden. Det jag gör har jag erfarenhet av att utföra. Jag satsar inte på något nytt område, säger hon.

Eva-Britt Pers-Anderson började trappa ner när hon fyllde 65. Hon hade massor av innestående komptid och när det passade arbetade hon tre dagar i veckan och var kompledig resten.

– Det skolade in mig till att bli pensionär. Det tror jag var bra. Jag fick tid att ägna mig åt aktiviteter jag är intresserad av, bland annat att sy i fårskinn, samtidigt som jag hade kontakt med arbetslivet.

Sedan 67-årsdagen är hon inte längre anställd utan går in som konsult.

– Jag fortsatte arbeta därför att jag tyckte arbetet var kul. Vi har olika roller under en provning och det fanns behov av min kompetens. Alltså var det ett ömsesidigt intresse av att jag fortsatte.

Nu arbetar hon då och då. I januari var hon två veckor på ett belgiskt kärnkraftverk. I april åker hon troligen till USA för att arbeta ungefär 2,5 veckor. Däremellan är inget arbete planerat.

– Jag kommer inte att hålla på att arbeta hur länge som helst. Men att åka iväg i ett par veckor då och då är oftast väldigt trevligt. Jag uppskattar att använda huvudet och det är en himla fin kamratskap. Vi är blandade åldrar, från 25–30 och uppåt. Vi är polare och jag är inte mormor utan en i gänget. Det tror jag är viktigt. Jag skulle inte arbeta vidare om inte arbetsglädjen fanns.

”Vi är polare och jag är inte mormor utan en i gänget”

Eftersom Eva-Britt Pers-Anderson i princip inte deltar i provnings- och andra förberedelser har hon också en mer avslappnad inställning till arbetet än tidigare.

– Om någon vill göra jobbet på ett annat sätt än jag tänkt så tar jag inte strid om det – så länge det inte är felaktigt. Och det känns helt rätt.

79 år och jobbar mer än någonsin

Claes Trolle, som i dag är 79 år, jobbade med exportkontroll av försvarsmateriel fram till att han gick i pension 2006. Då tänkte han ägna mer tid på sin trafikskola som han ägt och drivit sedan 2000, men så blev det inte. Hösten 2007 ringde nämligen Saab och sa att man utvecklade ett nytt flygplan och behövde hjälp.

– Jag undrade hur länge och de sa fram till jul – men inte vilket år, säger han skämtsamt och berättar att det blev till 2012.

Sedan dess har jobben ramlat in. Sedan 2018 jobbar han fyra dagar i veckan för Scania och jobbade före det bland annat för ABB och BAE Systems. Men han har flera uppdrag parallellt och arbetsveckorna ligger på 50 timmar.

För Claes Trolle är konsultlivet en förutsättning för att vilja jobba – att inte bara fortsätta med det han jobbat med tidigare utan att få komma till nya projekt, och se och lära nya saker.

Att han är en av få som är certifierad på de amerikanska regelverken för exportkontroll har gjort att han är efterfrågad.

Har du några tips till andra som funderar på att jobba vidare?

– Livslångt lärande gäller i minst lika hög grad. Man måste hänga med. Det beror ju på vad man gör. Jag har mitt specialgebit. Jag tittar på produkter och då lär jag mig, mot bakgrund av regelverket jag jobbar med.

Regelverken uppdateras en gång per år och då ser han till att ta till sig det.

– Jag jobbar så länge det är kul och så länge jag orkar. Jag har fått jobba med allt från satelliter till ubåtar och för en tekniskt intresserad är det en dröm. Och det håller huvudet någorlunda i form.

Får du några reaktioner på din ålder?

– Bara positiva. ”Är du så gammal?”

Inte på kontoret 100 procent

För Lars Kiesel, som jobbar med samhällsutveckling och stadsplanering på WSP blev det ett uppvaknande när han blev automatiskt uppsagd vid 67.

– Jag har jobbat mycket genom åren och det är en viktig del av mitt liv. Jag tycker att det är kul och tycker om kontakten med beställare och arbetskamrater. Man hänger med i vad som händer. Jag tror också att det är rätt bra att en arbetsplats har åldersspridning, blandning av kvinnor och män och olika bakgrunder.

Så i stället för att vara anställd skrev Lars Kiesel och WSP ett kontrakt att han skulle jobba vidare på timme – utan krav att jobba, bara att han har rätt att göra det. Och arbetstiden varierar. I januari jobbade han 100 timmar, men ibland blir det heltid.

– Jag har ansvar gentemot beställaren, och jag försöker att inte gå in i projekt där jag ansvarar för andras arbete. Nu kan jag jobba hemifrån och rår min tid, förutom möten. Det är den stora skillnaden mot tidigare. Jag hade inte velat vara på kontoret 100 procent.

I dag är Lars Kiesel 69 år. I bekantskapskretsen är han ganska ensam om att fortfarande jobba. Han minns när han var 50. Då talades det mycket om att ha bra pensionsavtal för att kunna gå i pension tidigt.

– När jag blev äldre själv kände jag att har man ett kul jobb och det inte sliter på kroppen, varför ska man då vara pensionär och hitta på något annat kul?

”har man ett kul jobb och det inte sliter på kroppen, varför ska man då vara pensionär och hitta på något annat kul?”

Men han har ett annat liv också – till exempel med att hämta barnbarn.

Som äldre menar Lars Kiesel att han har en massa kunskap att bidra med. Men han vill också känna att jobbet är en utmaning. Däremot kan det kännas motigt med nya administrativa system och rutiner internt. Men det är något man behöver acceptera om man vill vara anställd, menar han.

Hur länge till kommer du att jobba?

– Jag funderar på att gå ner i en viss nivå och ta ut pension, för det har jag inte gjort hittills. Det är en mental tröskel. Jag raggar inte jobb utan har beställare eller andra som efterfrågar mig. Jag svarar på förfrågningar men någon gång försvinner man ut i en gråzon. Jag tror att det blir en naturlig nedtrappning och så ska det vara.

Finansierar sin egen lön

Ann-Sofie Sandberg är professor i livsmedelsvetenskap på institutionen för biologi och bioteknik på Chalmers. Hon är 68 år och tycker att det är naturligt att fortsätta jobba.

– Många inom akademin fortsätter på ett eller annat sätt. Det är inte ett vanligt jobb, det är ett intresse också. Det vore konstigt om man haft ett helt liv när man identifierar sig med jobbet och sedan tvärt skulle sluta.

Hennes jobb är ändå lite annorlunda i dag. Sedan hon fyllde 67 har hon inte personalansvar längre. Det gör att hon kan ägna mer tid åt att leda sin forskargrupp och hon håller föredrag och sitter i styrelser.

– Det känns ovant att inte bestämma allt längre. Det gäller att ladda om och se att man kan trivas i en ny roll.

”Det känns ovant att inte bestämma allt längre.”

Ann-Sofie Sandberg har byggt upp Chalmers verksamhet inom livsmedel och nutrition, vilket också gör det svårt att lämna. Och många kommer till henne med frågor och för att få råd. Och samtidigt som hon själv vill jobba kvar så tycker hon att det är viktigt att släppa fram, och hjälpa fram, yngre personer.

Var det givet att du skulle få fortsätta på Chalmers efter 67?

– Ja, det var givet. Men man får betala sin egen lön. När man är under pensionsåldern får man delvis fakultetsmedel till lön, nu får man finansiera den själv med forskningsanslag och det kan bli en svårighet, särskilt att få det för heltid.

Själv har hon fått ett fyraårigt anslag från Vetenskapsrådet som börjar i år. Hon jobbar nu formellt 80 procent, men i praktiken blir det 100 procent.

Hur länge tror du att du kommer att jobba till?

– Det beror på så mycket, på hälsan och andra omständigheter. Jag tar ett år i taget. Men jag skulle tro att det blir att jag trappar ner efter hand, om inte annat så på grund av att jag inte har pengar. Och så vill man ju inte vara kvar när man blir en belastning. Det gäller att förstå det själv.

– Privat är det ganska naturligt i min omgivning att fortsätta jobba. Kanske hade barn och barnbarn hoppats att jag skulle sluta, det vet jag inte. Men jag engagerar mig i dem ändå, men inte bara i dem.

Karin Thorsell

Hur ser du på att jobba efter 65 och efter 67-68? Skriv en kommentar.