Två år efter varningsrapporten som visade att Sverige halkar efter som forskningsnation har fortfarande inte mycket ändrats i hur svensk forskning finansieras.
Sedan ett par decennier halkar svensk forskning efter de främsta forskningsnationerna. Sverige producerar förstås fortfarande en hel del bra forskning, men när det gäller den allra vassaste forskningen, den som citeras mest av andra forskare, halkar Sverige tydligt efter.
För två år sedan kom en rapport som visade på orsakerna. Rapporten, kallad Excellensutredningen, var skriven av Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet och Gunnar Öquist, professor i biologi och tidigare sekreterare i Vetenskapsakademien. Rapporten lyfte fram flera svagheter i hur forskning bedrivs i Sverige.
Orsaken till det svenska tappet i forskningskvalitet, skrev de, låg i stor utsträckning i att universiteten själva inte kan bestämma hur forskningen ska finansieras och att svenska forskare är otrygga i sina anställningar.
– Vår skrift tycks ha triggat debatten om att trygghet för forskarna påverkar vetenskapligt genomslag, säger Mats Benner. Inte minst yngre forskare tyckte att vi satte fingret på problemet med anställningsförhållanden och trygghet.
De länder som producerar den bästa forskningen, och som Sverige jämfördes med i rapporten – Nederländerna, Schweiz och Danmark – har just dessa viktiga förutsättningar. Universiteten förfogar själva över huvuddelen av forskningspengarna. Och som forskare i de här länderna får man en trygg anställning. Med den som bas vågar forskaren också i högre grad följa sitt eget geni och ge sig på djärvare forskning.
Två år efter att rapporten kom har universiteten enligt Mats Benner börjat ändra sina anställningsformer. På KTH har man exempelvis börjat anställa unga forskare på så kallat tenure track. Det betyder att de i och för sig har en begränsad anställningstid på 4-6 år, men att de garanteras fortsatt anställning och framtida befordran om de levererar bra forskning.
Men om den svenska forskningen ska kunna klättra tillbaka upp i toppen, krävs också att de svenska universiteten själva får bestämma över forskningsmedlen.
I Sverige kommer mindre än hälften av resurserna från universiteten själva. Den stora delen kommer från externa forskningsstiftelser. De tenderar enligt rapportförfattarna att ge mest pengar till stora forskningsgrupper som bedriver ”relevant” forskning, snarare än till grupper med riktigt spännande idéer. Många forskare är helt beroende av dessa pengar, och söker sig till de etablerade forskningsämnen som de vet att de kan få pengar till. Forskarna blir trygghetssökande i stället för djärva.
– Forskaren blir nästan ett slags småföretagare, där det nästan helt handlar om att dra in egna pengar, säger Mats Benner.
Resultatet blir färre riktigt vågade satsningar, sådana som kan slå fel – eller leda till verkligt intressanta resultat.
I rapporten tar ni också upp idén om rena forskningsinstitutioner?
– Ja, om det skulle vara så att man inte kan få till en förändring här, så kanske man måste lägga forskningsresurser exklusivt, men det är samtidigt en olycka, för universitetet är en dynamisk plats där vi möter studenterna. Huvudalternativet är mer finansiellt oberoende och trygga universitet.
Vad är det för fel på att ge pengar till forskning efter relevans?
– Det är bra med givare med inriktning på relevans, men då ska det vara gentemot forskare som inte är helt utlämnade till externa forskningspengar. Man kan i stället komplettera med de externa pengarna. Om den enskilde forskarens program helt hänger på en viss finansiär blir forskaren snarare en klient än självständig forskare, och då kan det leda till överdriven opportunism.
I somras deltog Mats Benner i en paneldebatt med både moderater och socialdemokrater. De var alla överens om att det var fel att universiteten själva förfogade över så liten del av alla forskningsmedel.
Vad krävs då, konkret, för att universiteten ska bli mer självständiga?
– Ett av greppen i nästa forskningsproposition bör bli en storsatsning på universitetens basresurser, men då får universiteten inte heller bara komma med ”more of the same”. De måste ha en egen idé för hur ökade basanslag ska användas, till exempel genom att anställa med garanterade resurser i stället för dagens lapptäcke av finansiering. Universiteten måste visa att de klarar det ansvaret. Jag vill se ett nytt kontrakt mellan stat och universitet.
Sture Henckel
”– Forskaren blir nästan ett slags småföretagare, där det nästan helt handlar om att dra in egna pengar, säger Mats Benner.”
Ta bort ”nästan” så kommer uttalandet närmare sanningen. Idag handlar allt om finansiering. Allt.
Artikeln har stor igenkänningsfaktor för mig. Jag kan uppleva mig som egenföretagare som sitter inhyrd på ett kontorshotell.
Kontorshotellet råkar i mitt fall heta Chalmers. I praktiken är det viktigaste för mig att dra in finansiering till lön för mig och mina kollegor. Om jag har tur så tillåter denna finansiering att jag kan ägna viss tid åt att driva forskning inom mitt specialområde.
Sveriges skattebetalare skulle få mycket mer och djärvare forskning om våra forskare fick ägna sin talang åt sin specialitet snarare än att ägna tiden till alla de aktiviteter som krävs för att få gehör från politiker, journalister, forskningsråd och andra finansiärer.
Tryggare anställningar skulle garanterat leda till bättre forskning, vem tvivlar på det, förutom dom som redan kan vältra sig i extern finansiering och som tror att vi som inte gör det skulle sitta på våra feta ändor utan att göra något vettigt om vi faktiskt fick en ”normal” anställning. I vilken annan branch händer det? Själv har jag hankat mig fram 6 månader i taget efter min disputation i två års tid och har knappt tid till forskning för alla ansökningar som måste skrivas. Jag är full av bra ideer och älskar vetenskap och forskning men kommer snart att ge upp om inte något positivt händer. Jag vet att jag redan nu utför bra forskning (det lilla jag hinner med) men med bara en lite tryggare livssituation så skulle den bli oändligt mycket bättre… Tekniska högskolor brukar ojja sig för hur sjutton dom ska få oss unga kvinnor att stanna kvar efter disputation. Tja, sanningen är att vi gärna skulle göra det om vi bara fick en ärlig chans.