Drygt hälften av Sveriges doktorander inom medicin har tagit ut sin examen efter elva terminer. Inom teknik är knappt var fjärde doktorand klar i tid.
Det finns ett visst samband mellan examensfrekvens och om doktoranderna studerar på heltid, men inom medicin och teknik stämmer inte det. Teknikområdet har flest heltidsdoktorander men en låg examensfrekvens.
— Det beror dock till stor del på att det är vanligt att teknikdoktoranderna enbart tar ut en licentiatexamen och inte går vidare till doktorsexamen. Inom medicin gäller det omvända. Där studerar majoriteten på deltid men examensfrekvensen är trots det på en hög nivå, säger Ingrid Pettersson, utredare vid Analysavdelningen på Universitetskanslersämbetet.
En doktorandutbildning är generellt fyra år lång. Eftersom det vanligen ingår 20 procent undervisning innebär det att doktorander i praktiken har fem år på sig. Baserat på heltidsstudier. Långt ifrån alla doktorander studerar på heltid och tiden omräknas därför till nettotid (den tid hen har betalt för) och bruttotid(den tid det faktiskt tar).
Chalmers hade ifjol 1 140 doktorander varav 980 studerade på minst halvtid. Snittiden för en utbildning på forskarnivå där ligger på 4,1 år i nettotid och 5, 2 år i bruttotid. Eftersom det är en snittid ryms alltifrån dem som gjort stor del av sin forskning innan de fick en tjänst och därför är klara på åtta månader och dem som får två barn under tiden och tar sammanlagt åtta år på sig.
Men siffrorna säger ändå någonting. Och skillnaden mellan netto- och bruttotid är väldigt liten enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist, doktorandombud vid Stockholms universitets studentkår. Han har inte specifik koll på de tekniska fakulteterna eftersom de inte finns vid Stockholms universitet men ändå en överblick när det gäller generella skillnader.
— Siffrorna säger någonting om att studenterna på Chalmers är yngre, männen dominerar, färre har familj och är föräldralediga. Fler har utländsk bakgrund och är här för att just doktorera, säger han.
Överlag är det också färre på tekniska fakulteter som tänker sig en akademisk karriär, doktorandtjänsten är snarare en avancerad utbildning för forskningsarbete inom näringslivet. Eller som Fredrik Charpentier Ljungqvist uttrycker det:
— Det är mer ovanligt att man ser sin avhandling som ett vetenskapligt livsverk.
Stockholms universitets studentkår har gjort enkäter bland sina doktorander. En viktig fråga i enkäten handlar om varför doktorander inte blir klara i tid. Ur svaren framträder enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist tre huvudsakliga anledningar: 1, bristande handledning, 2, alltför stor undervisningsbörda och 3, alltför stor forskningsuppgift, med målet att skriva en lite väl omfattande avhandling.
Riktigt vad som ligger bakom de stora olikheterna i tid till doktorsexamen skulle Universitetskanslersämbetet gärna titta noggrannare på.
— Det vore intressant att studera detta närmare och gå ända ner på individnivå. Det skulle ge oss en tydligare bild av hur heltidsstudier och examensfrekvens hänger ihop, säger Ingrid Pettersson, Universitetskanslersämbetet.
Vad är då problemet med att inte bli klar under den stipulerade tiden? Ja, först och främst att det för den enskilde doktoranden blir tufft att jobba utan finansiering. I utdragna doktorandstudier kan det också rymmas prestationsångest, ensamhet, stress och psykisk ohälsa. Ohälsotalet bland doktorander är tre gånger högre än hos befolkningen i stort.
En som vet hur det känns att sitta ensam på kammaren med sin avhandling är Åsa Burman. I flera år arbetade hon med sin fördjupning i filosofi innan hon disputerade i filosofi vid Lunds universitet år 2007. En erfarenhet hon sedan dess dragit lärdom av och idag använder sig av för att hjälpa andra doktorander.
Under sin forskarutbildning tillbringade hon tid vid University of California, Berkeley, där det fanns workshops i hur man skriver en avhandling. Fokus skiftades alltså från innehållet (vad) till processen (hur). Åsa arbetade nära en pensionerad professor som under 30 års tid hjälpt doktorander med avhandlingsprocessen och lärde sig många praktiska verktyg för avhandlingsarbetet. Efter att ha disputerat arbetade hon som managementkonsult på ett globalt strategiföretag i Köpenhamn. Där använde hon sig av projektledningsverktyg, såsom att bryta ned arbetet i delar och sätta upp mål och delmål.
— Det här skulle jag kunnat när jag doktorerade tänkte jag, säger Åsa.
Verktygen från näringslivet gick dock inte att tillämpa rakt av, då forskningen skiljer sig för mycket från andra processer. Men med vissa förändringar, och i kombination med verktygen från Berkeley, kunde näringslivets tänkande i viss mån appliceras på akademin. I stora drag handlar det om att istället för att enbart fokusera på vad forskningen ska handla om även fokusera på hur man doktorerar.
— Det handlar om att hjälpa doktorander att bli klara i tid och må bra på vägen.
Åsa samarbetar med en psykolog som är specialiserad på stress och arbetsmiljö. Tillsammans har de tagit fram konceptet Finish On Time och arbetat tillsammans med drygt 60 doktorander vid åtta tillfällen under en termin. De har även träffat över 100 forskare, handledare och doktorander vid konferenser och workshops vid till exempel Lunds universitet, Uppsala universitet och Luleå Tekniska Högskola.
Att Åsa Burman och en kollega som utomstående konsulter hjälper doktoranderna till en bättre arbetsmiljö skulle kunna vara kontroversiellt. Det är ändå högskolorna och universiteten som har ansvar för att skapa en god miljö.
— Universitetet har många duktiga handledare och vår metod sprider sig. Vårt mål är att förbättra arbetsmiljön, frigöra innovationskraft och få effekter på en övergripande nivå, säger Åsa Burman.
Marit Larsdotter
