Medborgarlön, eller basinkomst, är en idé som dyker upp allt oftare i samband med spådomarna om att robotarna tar över jobben. En av idéns första och främsta förespråkare, Philippe Van Parijs, var i Stockholm i går och höll föredrag.
Medborgarlön, eller basinkomst som det också kallas, kommer allt oftare upp som en debattfråga. Den kommer i kölvattnet av att många jobb väntas gå förlorade på grund av digitaliseringen och robotiseringen.
Philippe Van Parijs, professor i ekonomi vid Université catholique de Louvain i Belgien, var en av de första som lyfte fram idén om basinkomst, det vill säga en inkomst som automatiskt utgår till alla medborgare.
I går, torsdag, var han inbjuden av Institutet för Framtidsstudier att prata om sin bok A Radical Proposal for a Free Society and a Sane Economy, en bok som han har skrivit tillsammans med Yannick Vanderborgh. I boken argumenterar de för införande av basinkomst.
– Jag fick idén 1982, sade han. Den kom ur två frågor: hur ska vi åtgärda arbetslösheten på ett seriöst sätt utan att förlita oss på tillväxt – på den tiden tog man annars tillväxten för självklar – och hur ska vi skapa en spännande framtid som inte är en form av socialism, utan snarare frigörelse?
Tanken med basinkomst är den ska vara helt förbehållslös i alla avseenden. Även rika personer skulle få den.
– När man får en briljant idé ska man prata om den, och då kan två saker hända, sade han. Det ena är att man möter kritik och då ser tankefelen. Jag har lyssnat noggrant på kritiken mot basinkomst men jag har inte hittat något genomgripande fel på den, även om jag har hunnit ändrat lite i detaljerna. Det andra som kan hända är att man upptäcker att man inte är först med idén.
Philippe hittade andra med liknande tankar och tillsammans grundade de 1986 ett nätverk som i dag heter Basic Income Earth Network.
En vanlig invändning mot idén är att man inte ska ge pengar till dem som är kan arbeta men som inte vill. Här försvarar han sig enligt tre olika linjer. För det första, menar han, är det dubbelmoral att säga så.
– Vi blir arga över att fattiga människor inte jobbar, men inte över alla rika människor som inte jobbar. Att fattiga människor har en fritid har alltid setts som ett stort problem, sade han.
– För det andra förändras moralreglerna i takt med samhället. Det fanns en tid när vi människor var tvungna att jobba full tid. Nu klarar vi oss med mindre arbete. Är det inte dags då att moralen kring arbete förändras, frågade han retoriskt.
– För det tredje, sade han och ställde ytterligare en retorisk fråga: hur många skulle verkligen välja att göra ingenting? Inte många, svarade han själv.
– Varje form av rättvisa måste också ge utrymme för människor som inte kan arbeta, och i dag är det många som är oförmögna att arbeta på grund av psykiska orsaker. Men gränsen mellan vem som är utbränd och vem som inte vill jobba kan verka flytande, och en liten basinkomst skulle låta alla människor få någonting.
Dessutom, konstaterade Philippe Van Parijs, finns det flera nyttiga aktiviteter i samhället som är obetalda, exempelvis arbete i hemmet och aktivitet i samhället och dess organisationer. I andra änden finns det andra verksamheter som är mindre nyttiga, något som han exemplifierade med tillverkning av uppenbart onyttiga varor.
Philippe Van Parijs förde också in ett annat synsätt på västländernas löner i sitt resonemang. En anställd i ett västland får, menade han, en lön som är betydligt högre än den arbetsinsats han eller hon sätter in. De anställda i väst jobbar bara för, säg, något tiotals procent av sin lön. Jämför med någon som gör samma jobb i Calcutta. Är det någon skillnad generellt i hur hårt man jobbar här eller där? Nej, blev hans eget svar. Skillnaden är att västerlänningen kan utnyttja ett redan befintligt välstånd som funnits på plats sedan länge.
– Det är i praktiken en fri gåva från tidigare generationer som vår generation kan kvittera ut. I det perspektivet är det rimligt att fördela detta arv från förr med en basinkomst.
Frågan hur stor en basinkomst ska vara, har förstås inget exakt svar. Philippe Van Parijs nämner olika siffror, från 800 till 1 500 euro i månaden. Men han poängterar också att den skulle få positiva effekter även om det inte skulle vara en full lön som man kan leva på.
Men kritik mot idéerna är det knappast någon brist på. Förutom att man låter arbetsskygga komma undan, finns det också andra problem kring idén med basinkomst. Om alla får den här pengen, måste det finansieras med exempelvis högre moms, vilket genast skulle gröpa ur beloppet man får, eftersom allting skulle bli dyrare. Eller så får man höja någon annan skatt, exempelvis arvsskatten. En annan fråga är hur man gör med migranterna. Ska de också få basinkomst?
– Den frågan är en utmaning, svarade han, men det är inget problem som är specifikt för basinkomsten. Den problematiken delas med alla andra system som redan finns i dag, som till exempel socialbidrag.
Han var övertygad om att idén med basinkomst har framtiden för sig.
– Basinkomst är ett sätt att skapa ett säkrare samhälle, och det är inte inkompatibelt med arbetsmoral, sade han. I dag är frågan mer diskuterad än någonsin. En dag, det är jag övertygad om, kommer människor i Sverige och i andra länder tänka på oss och fråga sig: ”Hur kunde de leva så länge utan att ha det där golvet i form av en basinkomst?”
Efter föredraget, när publiken gick ut från lokalen, stod ett par volontärer för det lilla politiska partiet Basinkomstpartiet och delade ut broschyrer.
Sture Henckel
