Klimatkrisen väcker känslor bland ingenjörsstudenter

Miljö- och klimatkrisen väcker känslor. Frustration och hopplöshet varvas med starkt engagemang, inte minst bland dem som ska bidra till de komplicerade frågornas lösning. Nu pejlas känsloläget bland framtidens civilingenjörer.

Skogsbränder, torka och översvämningar dominerar nyhetsflödet. Klimatkonferenser beskriver ett nödläge. Akuta och radikala åtgärder krävs. Men för lite görs, och för sakta. Det är inga simpla problem som ska lösas.

Felicia Andersson läser tredje året på civilingenjörsutbildningen Globala system på Chalmers i Göteborg. Hållbarhetsutmaningar står i fokus – hur klimatförändringar och försök till lösningar samspelar med människor, samhälle, teknik och natur. I den här omställningen vill Felicia Andersson vara med och bidra.

Många av problemen – på planeten och i utbildningen – är komplexa och väcker känslor. Utsläpp från bilism, flygresor och industrier måste minska, samtidigt som begränsningar upplevs som försämringar för individer och företag. Det finns sällan någon enkel teknisk lösning som alla parter är nöjda med. Konflikter uppstår.

– Det har vi diskuterat på föreläsningar och seminarier. Men mest diskussioner blir det kanske på lunchraster och i pauser, med klasskompisarna. Det är nästan där man utvecklas mest i sina egna åsikter, säger Felicia Andersson.

Sina känslor inför klimatutmaningarna beskriver hon som ”väldigt blandade”.

– När vi pratar om hur man ska hitta lösningar känns det ganska hoppfullt. Jag tycker det är intressant att lösa svåra problem. Men ibland när man läser artiklar om klimatfrågan som är ganska mörka känns det inte jättekul.

Då hjälper det att ha människor omkring sig, inte minst i utbildningen, som också bryr sig om samma saker.

– Vi kan ventilera tillsammans hur vi känner. Ibland om att det känns jobbigt, såklart, men också om hur vi kan lösa krisen.

Både uppgivenhet och engagemang

Känslor och deras roll i lärande, särskilt kring hållbar utveckling, är något som intresserar Johanna Lönngren, docent vid Umeå universitet. Hennes forskning handlar om hur ingenjörsstudenter bättre kan förberedas för att ta ansvar för teknikens inverkan på samhälle och miljö. Och i förlängningen bidra till en hållbar samhällsutveckling.

Johanna Lundgren, Umeå universitet. Foto: Bertil Janson.

Hon har även undervisat, i vissa kurser med inslag av svårlösta och komplexa hållbarhetsproblem, ”wicked problems”, där inga lösningar finns som alla parter är nöjda med.

De känslor hon tyckt sig se bland civilingenjörsstudenterna är en frustration över att det är svårt att hitta perfekta lösningar, en uppgivenhet över att läget i världen verkar hopplöst, men även ett engagemang och en stark önskan om att hitta lösningar.

Erfarenheter från kurserna har lett henne fram till en insikt.

– Jag upplever att det inte är möjligt att undervisa om hållbarhet och etik utan att ta hänsyn till känslorna – och hjälpa studenter att hantera dem.

Civilingenjörsstudenter deltar i en studie

Just nu håller Johanna Lönngren i ett forskningsprojekt som undersöker hur ingenjörsstudenter förhåller sig till känslor när komplexa hållbarhetsproblem står i fokus. På två lärosäten i landet videofilmas gruppdiskussioner när studenter arbetar med frågorna. Totalt deltar ett 40-tal civilingenjörsstudenter och ett mindre antal lärare.

Projektet pågår och inga resultat är spikade, men något som forskarlaget tyckt sig se är att det finns en väldigt stark uppfattning – eller ”diskurs” på forskarspråk – om att ingenjörer inte ska ha känslor när de löser problem.

– De ska vara rationella, allt ska bygga på objektiva fakta. Den här uppfattningen har studenterna verkligen fått med sig under utbildningen.

Men studien visar också att studenterna samtidigt vill vara mänskliga och visa medkänsla, både med människor och djur.

– De här två diskurserna försöker studenterna sedan förena. De ska vara känslolösa, men vill samtidigt visa medkänsla. Hur ska de få ihop det? Det blir väldigt svårt för dem.

Studenternas behöver emotionellt stöd

Något som är viktigt och grundläggande, menar Johanna Lönngren, är att kurser i hållbarhetsfrågor inte förenklar problemen till rena tekniska beräkningar om till exempel energieffektivisering. Studenterna måste även få emotionellt stöd när frågorna diskuteras. En trygg atmosfär i gruppen är då väldigt viktig.

– Man behöver lägga tid i början av kursen åt att lära studenterna att lyssna aktivt, bemöta varandras åsikter med respekt och gärna bygga vidare på andras idéer.

Hon vill inte säga rakt ut att lärosätena i nuläget är dåliga på att förbereda ingenjörsstudenter på att jobba med komplexa frågor kring teknik, människor och miljöutmaningar.

– Men de är inte tillräckligt bra. Det är inte bara vi som jobbar med hållbarhetsfrågor som tycker det. Industrin och arbetsgivarna efterfrågar ofta mer träning i hållbarhet, etik, kommunikation och interaktion. Den typen av mer mjuka färdigheter, säger Johanna Lönngren.

Känslorna i studentgänget på Globala system i Göteborg lär fortsätta att pendla. Men i grunden finns en optimism.

– Man försöker hålla hoppet uppe och plugga vidare. Man vill hinna bli färdig innan det är för sent. Fast för sent kommer det nog aldrig att vara. Det kommer alltid att gå göra saker, säger blivande civilingenjören Felicia Andersson.