Utbrändhet är ett av de största folkhälsoproblemen i Sverige. Nu visar ny forskning att den psykosociala arbetsmiljön påverkar hur svårt det är för utbrända att komma tillbaka till arbetet i större utsträckning än man tidigare trott.
Brist på energi, sömnproblem, emotionell labilitet eller yrsel. Det finns både fysiska och psykiska symptom på utbrändhet och varningssignalerna kan se olika ut. Enligt Sofia Norlund, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, känner sig de flesta stressade då och då. Men när den stressfyllda situationen pågår under en längre tid, utan chans till återhämtning, finns en stor risk att bli utbränd.
– För att bli diagnostiserad med utmattningssyndrom ska man ha upplevt en stressfylld tillvaro under minst ett halvår innan insjuknande. Symtomen kan vara olika men tillståndet domineras av en omfattande orkeslöshet.
Enligt avhandlingen löper generellt sett kvinnor med låg socioekonomisk position störst risk att drabbas av utbrändhet. Men de stora riskfaktorerna som gäller för alla som jobbar är flera: höga krav, en känsla av att vara kontrollerad, dålig anställningstrygghet och en dålig ekonomisk situation. Bland de långtidssjukskrivna för utmattningssyndrom var särskilt användandet av så kallad dold coping ett av de största problemen.
– Dold coping innebär ett dolt sätt att hantera stress på, exempelvis att inte ta itu med konflikter. Dold coping gentemot chefer och arbetskamrater minskade chansen att reducera sin sjukskrivning under en tvåårsperiod, säger Sofia Norlund.
Oftast är orsaken till stressen en blandning mellan privatliv och arbetsliv. För många spelar arbetsmiljön då en stor roll, både när det gäller att hindra uppkomsten av utbrändhet och när den utbrända skall gå tillbaka till arbetet. För de intervjuade i avhandlingen berodde förmågan att återvända till jobbet delvis på deras egna interna resurser, men en viktig del i processen handlade också om stöd från kolleger och chefer.
– Den sociala kontakten på arbetsplatsen är viktig och dessa kontakter kan även hjälpa personer när de ska återgå i arbete. Patienter med utmattningssyndrom beskrev sin chef som den viktigaste aktören i processen då denna kan ge praktiskt och strukturellt stöd genom exempelvis andra arbetsuppgifter och ny schemaläggning. Chefen beskrivs också som någon som kan ge emotionellt stöd som är viktigt i processen. Om chefen inte ger stöd i processen riskerar sjukskrivningen att bli utdragen, säger Sofia Norlund.
För att minska risken för utbrändhet gäller det att försöka få någon form av återhämtning. Exakt hur man varvar ner är högst personligt men små saker som att komma ihåg att ta fikaraster, luncher och promenader kan hjälpa. Dessutom bör man försöka sätta gränser och inte ta på sig alltför mycket.
– Man kan inte tillfredsställa alla eller ta på oss alla jobb som erbjuds, även om det låter kul. Man måste tänka på vad man har för resurser och hur man hushåller med dem, menar Sofia Norlund.
Man kan också ta hjälp av sin omgivning, får man kommentarer om att man glömt saker eller om att man glömt att ta pauser bör man fundera på vad det beror på.
– Ibland kan man vara så stressad och fokuserad på det man gör att man själv missar hur man mår, då kan det kan vara bra att lyssna till de personer som man har runt om sig, menar Sofia Norlund.
Rehabiliteringstiden efter att ha fått diagnosen utmattningssyndrom ser olika ut. Enligt Sofia Norlund är det högst individuellt men en måttstock kan vara att det tar ungefär lika lång tid att komma tillbaka som det tog att bli sjuk.
– Om man har sökt hjälp tidigt och avbrutit nedbrytningen i ett tidigare skede så tar det oftast en kortare tid att ta sig tillbaka än en person som kanske har stretat på i flera år, menar Sofia Norlund.
I dagens läge används ofta någon form av samtalsstöd som rehabilitering men det kan också röra sig om medicinering eller någon form av fysisk aktivitet. När det gäller arbetsrehabilitering kan den se olika ut.
– Jag har enbart studerat de som har ett arbete att återgå till. De som till exempel har blivit uppsagda eller är studenter har oftast en svårare process då det inte är lika självklart hur dessa personer ska rehabiliteras eller till vad. Jag kan också tänka mig att ansvarsfrågan, vem det är som ska driva rehabiliteringen, kan vara mer diffus för dessa personer. Arbetsgivaren på arbetsplatsen har annars en stor roll i det hela och har ett rehabiliteringsansvar för de anställda. Avstämningsmöten där den sjukskrivna och ett antal involverade personer såsom arbetsgivaren, läkaren och handläggaren från Försäkringskassan träffas är ett sätt att försöka underlätta processen, säger Sofia Norlund.
I avhandlingen har Sofia Norlund bland annat studerat en enkät från 2004 där 1000 personer i arbetsför ålder med någon form av anställning svarat på arbets- och livsstilsfrågor. Efter fem år gjordes en uppföljningsenkät med samma personer.
Läs mer:
» Hela eller delar av avhandlingen.
Lina Forsberg Bjärnlind
