Jonas Hedberg från KTH och Magnus Arnell fick bidrag ur Miljöfonden för foskning om vattenrening. Foto: Teresa Chiverton.
Vad händer med nanopartiklar i reningsverk och hur kan verken bli mer energieffektiva och släppa ut mindre växthusgaser? Det här är två forskningsområden som fick stöd när Sveriges Ingenjörer delade ut årets miljöstipendier.
Vad händer med nanopartiklar i reningsverk och hur kan verken bli mer energieffektiva och släppa ut mindre växthusgaser? Det här är två forskningsområden som fick stöd när Sveriges Ingenjörer delade ut årets miljöstipendier.
Sveriges Ingenjörer fördelar varje år anslag till miljöforskning i Sverige. Pengarna kommer från avsättningar i Bancos ideella miljöfond som förvaltas av Swedbank Robur. Under 2012 har fonden gjort en särskild satsning på vattenrening.
På den välbesökta Miljödagen, som förbundet arrangerade i Stockholm i går, fördelades stipendier till forskning och examensarbeten inom området vattenrening. Ingenjören fick en pratstund med två av stipendiaterna.
Magnus Arnell arbetar på Urban Water Management i Linköping men doktorerar vid Lunds tekniska högskola. Han fick ett stipendium på 390 000 kronor.
Vad är ditt forskningsområde?
Jag utvecklar en datormodell för att utvärdera energieffektivitet och växgasutsläpp på reningsverk. Befintliga modeller beräknar vattenkvalitet och driftskostnader. I min datormodell har jag lagt till de två nya parametrarna. Modellen är dynamisk, vilket innebär att den tar hänsyn till olika omständigheter som förändras, till exempel att temperaturen varierar under året.
Vad kommer du att använda det här stipendiet till?
Jag kommer att integrera en datormodell av en speciell del av reningsverket – rejektvattenreningen. Slammet som bildas efter reningen rötas till biogas, ett bra sätt att stabilisera slammet och gasen är en värdefull energikälla. Men det så kallade rejektvattnet som bildas vid processen måste renas. Det innehåller höga kvävehalter och har en hög temperatur, omständigheter som är gynnsamma för biologisk kväverening. Men vid vissa betingelser bildas lustgas istället för kvävgas vid reningsprocessen. Eftersom det ger en negativ klimatpåverkan är det viktigt att det inte sker. I datormodellen kan man beräkna hur man optimerar de olika målen: god vattenkvalitet, låga driftskostnader, hög energieffektivisering och låga utsläpp av växthusgaser.
Jonas Hedberg är samordnare för ett forskningsprojekt som drivs av KTH, avdelningen Yt- och korrosionsvetenskap, och Institutet för vatten och luftvårdsforskning, IVL, som fick 250 000 kronor i stipendium från Miljöfonden.
Vad handlar forskningen om?
Vi kommer att studera hur reningen av nanopartiklar fungerar i reningsverk. Allt mer material innehåller nanopartiklar och de hamnar tills slut i reningsverken. Därför behöver vi vet mer om vad som händer med partiklarna i reningsprocessen. Kan de till och med påverka processen?
Hur mycket vet ni i dag?
Tidigare studier har hittills inte visat att nanopartiklarna stör reningsprocessen, annat än vid höga koncentrationer. Vi vet att de har en tendens att klumpa ihop sig och fastna i organiskt material. På så vis hamnar de i slammet, men det finns olika nanopartiklar med olika egenskaper.
Vad är det för produkter som sprider nanopartikar i vattnet?
Det finns många, bland annat solkrämer med titandioxid och funktionella kläder som blir allt vanligare.
Kommer ni göra några studier i fält?
Ja, vi gör studierna vid den forskningsanläggning som IVL och KTH driver vid Sjöstadsverket i Hammarby Sjöstad. Där tillsätter vi nanopartiklar till vatten och studerar vad som händer med dem i reningsprocessen.
