Facken vill ha avtal om jämställdhet

Svenska industriföretag är inte jämställda. Bara var fjärde industrianställd är kvinna och deras löner är lägre än männens inom alla personalkategorier. Nu kräver Facken inom industrin en ny modell för att driva jämställdhetsarbetet framåt.

Manliga civilingenjörer inom industrin tjänar mer än de kvinnliga kollegerna inom alla typer av tjänster, på alla nivåer. Statistik från Sveriges Ingenjörer visar tydligt hur lönegapet mellan könen växer med antalet år i arbetslivet.

Kvinnliga chefer och företagsledare som tog examen 1980-84 har 83 procent av männens lön på motsvarande befattning. Civilingenjörer på specialistbefattningar har det minsta lönegapet mellan könen – 93 procent.

– Det har varit och är stor fokus på lön och det är viktigt men jämställdhet handlar om så mycket mer än lön. Varför arbetar så få kvinnor inom industrin till exempel, säger Stina Kimstrand, jämställdhetsansvarig på Sveriges Ingenjörer.

Hon hör ofta att arbetsgivare beklagar att de inte lyckas rekrytera fler kvinnor.

– Det är lätt att bortförklara med att för få kvinnor söker, eller att det är kompetensen som styr. Självklart är kompetens viktigt men man kanske behöver fundera över begreppet kompetens. Är det ett könsneutralt begrepp? Kan det vara så att kravprofilen generellt passar män bättre än kvinnor?

Sveriges Ingenjörer har i årets avtalsrörelse tillsammans med Unionen, IF Metall, GS och Livs – de andra fyra förbunden inom Facken inom industrin – lagt fram ett krav på en helt ny modell för jämställdhet. Fackförbunden vill ha ett kollektivavtal om hur jämställdhetsarbete på arbetsplatserna ska bedrivas.

– Arbetsgivarna och facken lokalt måste jobba mer systematiskt med jämställdhet och vi vill att det ska vara möjligt att reglera diskrimineringslagens bestämmelser om aktiva åtgärder i ett kollektivavtal, säger Stina Kimstrand.

Till de berörda arbetsgivarorganisationerna har Facken inom industrin överlämnat ett förslag på en enkel men systematisk modell för jämställdhetsarbetet som startar med en nulägesbesksrivning. Tanken är att lokala fackliga företrädare ska sätta sig tillsammans med arbetsgivaren och kartlägga hur jämställd arbetsplatsen är, sedan göra en analys, formulera mål på kort och på lång sikt, ta fram åtgärder för att nå målen, utse ansvariga för genomförande och budget och slutligen göra en uppföljning.

– Vi tror att parterna har stor förmåga att arbeta tillsammans för att nå mer jämställda arbetsplatser. Diskrimineringslagen är utformad av staten och riktar sig till arbetsgivarna. Facken lämnas utanför i dag, säger Stina Kimstrand.

I dag är inte diskrimineringslagen semidispositiv, vilket innebär att parterna inte kan sluta avtal som ersätter delar av lagen. En sådan förändring blir nödvändig om avtalet ska bli den nyckel till ett framgångsrikt jämställdhetsarbete som facken hoppas på.

Men vad kan ett avtal åstadkomma som inte lagen kommer åt?

– Vi har en bra diskrimineringslag som bland annat tvingar arbetsgivarna att tillsammans med facken genomföra lönekartläggningar var tredje år. Ändå ser det ut så här, säger Stina Kimstrand och pekar på diagrammet över lönegapen inom industrin.

– Många säger att det saknas verktyg och nycklar. Jag tror också att det behövs kunskap. Genom ett systematiskt arbete tvingas de lokala parterna att sitta ner tillsammans och prata om jämställdhet på arbetsplatsen, komma överens om målsättningar och följa upp arbetet.

Avtalen inom industrin berör cirka 60 000 ingenjörer och andra akademiker på företag som Volvo, Ericsson, ABB, Sandvik, LKAB, AstraZeneca, Södra med flera. Sveriges Ingenjörer har presenterat samma krav för Almega, arbetsgivarorganisation för tjänstesektorn.

Nuvarande avtal löper ut den 31 mars. Om parterna enas om ett kollektivavtal om systematiskt jämställdhetsarbete kan det börja gälla från och med 1 januari 2017. Fram till dess behöver en partsgemensam arbetsgrupp komma överens om detaljerna i avtalet.

Karin Virgin