På flexkontoret får vi mindre gjort

Flexkontor – en variant av så kallade aktivitetsbaserade kontor – är populära bland chefer, men produktiviteten kan gå ner jämfört med ett kontor där de anställda har egna rum. Och hur går det om personalen i sitt jobb omfattas av sekretess?

När kommuntjänstemännen i Örnsköldsvik flyttade från ett gammaldags kontor med egna rum till två olika slags kontor – cellkontor och flexkontor – fick två forskare en chans att jämföra de olika kontorstyperna. AFA-försäkring finansierade studien, och Lisbeth Slunga Järvholm, läkare och docent vid Umeå universitet, och Anita Pettersson-Strömbäck, universitetslektor vid samma universitet, presenterade sin undersökning i förra veckan på AFA-försäkrings kontor i Stockholm.

Av tjänstemännen i Örnsköldsviks kommun flyttade 141 till ett nytt kontor med egna rum, ett så kallat cellkontor, medan övriga 233 flyttade till ett så kallat flexkontor där de inte har egna skrivbord, utan i stället sätter sig från gång till gång i olika rum eller arbetsytor som är anpassade för olika typer av arbete.

Sedan 1970-talet har det varit vanligt med cellkontor. Cellkontoren är emellertid utrymmeskrävande, medan alternativet, de klassiska kontorslandskapen med egna skrivbord i långa rader, inte har gett samma trivsel. Tanken med flexkontoren är att de skapar kreativitet och nya möten samtidigt som fler medarbetare ryms på samma yta.

Forskarna undersökte i samarbete med KTH hur arbetsplatserna upplevdes under flytten och efteråt. De intervjuade de anställda och genomförde enkäter och fokusgrupper. De gjorde observationerna sex månader före och efter flytten, och därefter ytterligare en gång 18 månader efter flytten.

Vilka effekter fick flytten på arbetsmiljö, arbetssätt, produktivitet och hälsa? Vilket sorts kontor var bäst, det gamla cellkontoret eller det nya flexkontoret?

Svaret, som Lisbeth Slunga Järvholm själv gav när hon och Anita Pettersson-Strömbäck presenterade sin undersökning, blev ett, som hon själv sade, mycket forskarmässigt ”det beror på”. Många av cheferna tyckte om det nya flexkontoret. Det hade verkligen en tendens att skapa möten tvärs över de invanda arbetsgrupperna, och vissa rum var väl utformade för kreativa möten och blev extra populära. Generellt upplevde de anställda också att kontoret var snyggt och att ventilation och andra saker i miljön blev bra.

Samtidigt var det många som konstaterade att samarbetet inom de olika arbetsgrupperna tenderade att splittras eftersom de inte längre satt tillsammans. Det var också fler på flexkontoret som jobbade hemifrån. Vilket kontor som är lämpligast beror också på vilka sorts uppgifter man ska lösa på sin arbetsplats, och vem man är som person. Varken kön eller ålder spelade någon roll för vad man föredrog.

De som jobbade i flexkontoret upplevde dock generellt något lägre i produktivitet än de i cellkontoret. De som hade många kreativa möten tyckte om flexkontoret, medan de som behövde koncentrera sig vid datorn saknade att verkligen få vara i fred. Undersökningen tyder på att eget rum då är att föredra. I det öppet anlagda flexkontoret är det svårt för den enskilde medarbetaren att stänga av ljudet från samtal och diskussioner runt omkring. En effekt blev att personer som behövde ett tyst rum långt in på dagen, kanske för ett viktigt telefonsamtal, ändå satte sig där redan på morgonen så att ingen annan hann ta det först.

Enligt Lisbeth Slunga Järvholm kräver flexkontoret att den enskilde kan armbåga sig en smula för att få sina krav tillgodosedda. Efter föredraget kom också en fråga från publiken på temat avskildhet.

– Kan man verkligen ha så här öppna kontor på arbetsplatser där man hanterar sekretessbelagda uppgifter?

Efter att ha funderat i någon sekund svarade både Anita Pettersson-Strömbäck och Lisbeth Slunga Järvholm:

– Nej, egentligen inte. Andra ska inte kunna lyssna då.

Sture Henckel